Rotavdraget rent praktiskt
Rotavdraget kom ju till för att stimulera byggmarknaden i en tid av ekonomisk nedgång särskilt under krisen som inleddes under 2008. Våra politiker införde redan år 2006 ett rotavdrag för att stimulera fastighetsägarna till att investera i mer mijövänliga uppvärmningskällor än el och olja. Hade man det året valt att köpa material för att tilläggsisloera huset för hade man kunnat söka rotavdrag på det. Ett bättre isolerat hus drar ner uppvärmningskostnaden och bidrar därmed till miljön. Ofta är det ju så att denna form av avdrag är rent valfläsk från politikerna, och det är ju alltid mäkta populärt för den sittande regeringen att genomdriva dylika avdrag då de känner att väljarstödet sviktar inför omval.
Det rotavdrag vi har idag, dvs där den enskilde fastighetsägaren har möjlighet att göra ett avdrag på arbetskostanden med upp til 50 000 kronor per ägarandel kom till för att stimulera arbetsmarknaden då en enormt djup kris stod för dörren med start i den amerikanska fastighetsekonomin. Där hade man lånat ut skyhöga summor, till låg ränta, som gjort att allt fler kunna köpa sitt eget hem. Men när ekonomin runt om började falla på grund av handelshinder och ökade tullkrav fick de som lånat svårt att betala tillbaka sina lån och ekorrhjulet snurrade allt fortare.
När jag gjorde ett arbete i ekonomisk historia, om hur sågverksarbetarna fick möjlighet att köpa sig fria, och köpa sina egna hem, allt i linje med att hålla den lille arbetaren skötsam och nykter, fanns det de som anammade pricipen helt. De sparade sina medel, köpte sitt eget hem, byggde det, och lånade med referenser från arbetsgivaren eftersom de var skötsamma. Men det fanns även de som vände på begreppet. Att köpa sitt eget hem var att köpa sig till ofrihet. För eftersom man köpt det med lånade medel var man ju evigt fast, eller för att faktiskt citera Göran Persson (fd statsmininster) i något av hans valtal, "Den som är satt i skuld är inte fri". Nej, för man hade ju fått referenserna av brukspatronen, man köpte hemmet i sågverksbynn, där var det brukligt, och man hade inget annat val än att handla i brukets handelsbod, där brukspatronen satte priserna.
Och lite likadant är det väl idag. äger man sin bostad kan man skissa på renoveringsprojekt, och finansiera kostnaden med rotavdrag till viss del. Vi såg ju tidigare vad Sund bygg sa då de räknade på vårt badrum, den lösningen som i första ledet skulle kunna vara så billig, som i själva verket var den dyraste med motiveringen, 100 000 avgår ju i rotavdrag. alltså, som byggnadsföretag verkade det ju som om man kryddade byggprojeketet därför att rotavdraget fanns.
När nu rotavdraget finns, är det ju klart att varje byggprojekt skissas på med rotavdraget som en av posterna vilket gör att man i sak inte är fri. Man måste hålla sig inom ramen för vad politikerna har bestämt.
Däremot är man fri att bestämma vad man behöver göra själv, bara man får ett arbete utfört på sin bostad, för momsbelagda, skattade pengar, av personal som utför arbetet vitt, och det är ju i sak helt okay. det gör ju dessutom att andelen byggen med försäkring torde öka. Men samtidigt ökat andelen lycksökare på byggmarknaden också.
Saken är dock den att för att kunna komma ifråga för att göra ett helt rotavdrag måste man minst ha tjänbat ca 25 000 brutto i månaden. Annars har man inte betalt in så mycket i skatt att man kan göra det rotavdraget.
När så arbetet väl är utfört, och betalt och man skall räkna ut sin skatt efter rotavdraget kommer nästa överrasskning. Är det nu så att man söker lån för att åtgärda en eller kanske flera saker i huset, och till det utnyttja rotavdraget så kanske man slår samman sina mindre krediter till en större post, för att det blir billigare i ränta att betala en ränta istället för flera. När man då räknar samman alla de räntor man betalt in under förra året och sedan gör rotavdraget framgår det att man ändå inte kan utnyttja hela rotavdraget. Helt enkelt därför att om man betalar in krediter och därmed räntor så blir ju en del av dessa avdragsgilla. Eftersom de är avdragsgilla, dock bara till vissa % som jag inte är säker på, sänker man ju sin inbetalda skatt, coh har kanske därför inte rätt till helt rotavdrag. Så det ligger ännu en del i orden som yttrades av en del sågverksarbetare på 1930-telet. Allt man gör för den egna bostaden leder inte till frihet.
Bra eller dålig köpare kontra säljare
Det där med husvisningar är ju omgärdat med så mycket hemlighetsmalkeri. Som säjare skall man ju tillse att huset är propert, gärna stylat, men inte för personligt. Som köpare kan man inte ens vara säker på att man får köpa drömhuset trots högsta bud. För ytterst är det säljaren som avgör. Man kan säga att det handlar om ett ömsesidigt maktförhållande mellan köpare och säljare.
När man då väl kommit så långt som till att bli godkänd av säljaren måsste man undersöka sitt hus. Här visar det sig att säljaren inte behöver säga någonting som kan vara till någon ledning för husspekulanten, utan allt hänger på att köparen själv, eller dess ombud upptäcker synliga fel och brister.
Som säljare, speciellt om man känner sig minsta lilla tvingad att sälja sitt älskade gamla hus söker man ju med ljus och lykta efter en i sitt tycke en bra köpare. Det kan vara någon som visar viss känsla för just den här fastigheten, eller den som ger bra betalt, eller verkar seriös, eller kan påvisa tankar om planer som överenstämmer med dem man själv haft.
Som säljare får man fylla i ett frågeformulär när man träffar mäklaren första gången. Det är lite frågor som kan ge antydan om att något skulle kunna vara fel som inte syns, alltså ge en hint om att söka djupare för den presumtive köparen. Här kan man ju alltid hoppas att säljaren är ärlig, då säljaren inte har någon plikt att tala om några brister med huset.
På grund av den vaga formuleringen i jordabalken (4:19) "hänsyn till fastighetens skick, den normala beskaffenheten hos jämförliga fastigheter samt omständigheterna vid köpet" gör det svårt att avgöra vilka fel som kan räknas som dolda fel. I sista änden är det bevisningen i domstol som avgör frågan. Bevisning i ett tvistemål är alltid svårt, även om man har rätt."(www.husvillaguiden.se/doldafel).
Vi sålde en fastihet år 2005. Då hade en massa dyrbara fel uppdagats i media, som kostat försäkringsbolagen oerhörda summor, och därmed fått makthavarna att skärpa formuleringen i Jordabaklen till den ovan citerade, vilket la ett i vårt tycke, stort ansvar på både köpare och säljare. Som säljare åtgärdade vi då det vi visste med oss behövde åtgärdas, var öppna med det som vi hade sett och i övrigt friskrev vi oss från framtida fel då husen var av tämligen betydande ålder.
Köparen, som bara var ute efter just den tomtarealen, på den platsen köpte detta, och lät sig nöja med det och med det var saken ur världen.
Själva köpte vi en fastighet som var 12 år yngre än den vi sålde, dvs 84 år gammal. Det är många år för ett gammalt trähus. Vi tittade igenom huset så noggrant vi kunde, frågade om synliga konstigheter, som en lossnad matta här, duschen i källaren, hur den kunde fungera, samtidigt som man inte ville trampa det äldre paret på tårna. När det stod klart att vi var de som fick köpa, förstod vi också hur ogärna de egentligen sålde, men de orkade inte då huset var gammalt och slitet.
I prospektet där säljarna svarade på frågor kring fastigheten gjorde man som säljare ett påpekande. Balkongen på övervåningen. När vi frågade om det svarade de bara att trallen på balkongen var ojämn, och vissa spikar hade lossnat så man kunde skada sina fötter när man gick barfota där. Vidare hade man även svarat att man under de år man ägt fastigheten inte upplevt några problem med att värma upp huset vintertid.
Det lät ju bra tyckte vi. Huset var som sagt nedslitet, men tilltalade, tomten lagom stor. Läget bra. Litet samhälle, men ändock ett samhälle. Ingen större risk att sonen som stod inför högstadiet och puberteten skulle lockas ut i gängbildningar och trassel. Läget relativt nära motorvägen gjorde mannens resväg överkomlig till arbetet i Stockholmsområdet. För de av våra barn som inte hade körkort kunde man ganska enkelt ta sig till oss med hjälp av pendeltågen. Budgivningen hade visserligen skenat iväg, men priset låg fortfarande inom gränsen för vad vi kunde tänka oss att betala.
Det här var 2005, då huspriserna stod högt i hela landet. Vi hade, när vi hittade det här huset, tittat på 13 hus, men alltid hittat något som inte stämde. Och huspriserna låg högt redan up utropsstadiet. Det här hade ett lågt utropspris, och antalet som bevistade första visningen var därefter. Det formligen kryllade av folk. När mäklaren ringde upp för att fråga om vi var intreserade hade priset redan stigit med 40 000. Vi hade lärt oss att ca 15% kunde man räkna med var normalt. Det skulle visa sig bli betydligt mer. I slutändan var det vi och en annan familj som var kvar. Vi hade kommit överens om att detta var vårt sista bud. Då låg vi 69% över utropspriset, och hade fått löfte om att köpa ett betydligt modernare, men lite mindre, med pool och nydragen el, i ett samhälle som tyvärr inte tilltalade oss. Jo, huset, men inte smhället. Någon dag senare ringde mäklaren från Svensk fastighetsförmedligen och sa: "Ni har blivit med hus". Blodet rusade upp till huvudet på mig, och jag kände skräcken komma! Hade vi gjort rätt, vad hade vi nu gett oss in på???
Men vi tänkte och funderade, men kom fram till att det var oslagbart. För att inte tala om det fina (men lite slitna) HUSET. Vi spann våra drömmar kring det. Men huset skulle besiktigas. Mäklaren frågade om vi kände till någon firma som vi ville ha att besiktiga, men vi kände inte till något i vår nya trakt, så vi överlät valet åt honom. Det blev Eminenta. Både mannen och jag samt säljarna deltog i besiktningen.
Ett par påpekande gjorde han. Stammen skulle behöva bytas. Gamla järnrör rostar gärna, och vattenläckor är inte roliga. Men eftersom huset saknade badrum, bara hade liten toalett i nedervåningen och separat dusch i källaren, som kändes lite undermålig sa vi att vi ändå skulle fixa det. Allt bärande trä såg bra ut, men vi borde vara uppmärksamma på att inte väta kom in på innertaken under snösmältning och stor nederbörd. Gräsmattan gick ända intill huset, vilket inte var bra. All mark borde slutta från huset för att inte orsaka skador på husgrunden. That´s it. dessutom fanns det protokoll på skorstenen att man kunde använda husets alla eldstäder, vilket var viktigt då vi visste vad dyrbart det var att täta skorstenar från vårt gamla hus.
Gissa vad vi längtade. Papper skrevs i september men flytt skulle inte bli förrän i slutet av oktober. Man räknade dagarna. Gick som på små moln. Inredde i tanken och förberedde med gardinköp, möbler till de rum vi saknade. (Vi flyttade från 78 m2 till 124 m2).Äntligen skulle vi få den där matsalen där vi skulle kunna samla hela familjen, som vi hade så svårt med där vi bodde nu. Sonen skulle få ett eget, riktigt rum, vilket han aldrig haft. Huset hade t o m plats för näst äldste sonen, om han skulle vilja flytta med!
Vi var nog mest glada över hur väl bevarat huset var. det var ju ett äldre par som haft huset, och som sommarhus, så några stora renoveringsprojekt hade inte företagits här. taket var bytt för 15 år sedan, man kunde tydligt se att de bytt fönstret i det gamla köket på övervåningen, och satt i en ful dörr. I nedervåningens vardagsruma hade man lagt in parkett och nytt innertak. That´s it. Tom pannan var nästan orginal, och kakelugnarna fanns kvar. Säljarna poängterade gång efter annan hur nöjda de var att det var just oss de valt som köpare. Många gånger nämndes orden "Det var bra folk som köpte huset", vilket kändes bra. Då hade vi träffat rätt. Vi var ju oroliga för att ha fått med sämre säljare att göra, men när man är så nogrann att välja köpare kan väl inte vara oseriös?
När skadorna, och omfattningen av dem i kostnad var en realitet fick vi se prov på hur en bra säjare fungerar. Reaktionen på mitt första brev till sälajern var endast "Tråkigt att ni är missnöjda, men tyvärr har jag inte längre något ansvar för fastigheten. att man som säljare faktiskt har ett ansvar i upp till 10 år var något den bra säljaren hade missat. Och att man kan laga en skada, så hafsigt, som denna, och sedan så lättvindigt komma undan med det, åtminstone i tron, är för mig en gåta. Varje reparation som vi har gjort på den här fastigheten har gjorts för att huset skall hålla, inte bara för oss, utan även för framtida köpare. Det har varit viktigt för oss att ansvara för att fastigheten mår bra, fast ibland har det fått kosta, och varit nödvändigt att det kostade. För jag måste ju veta, när vi säljer att ingen skall komma till mig och presentera stora kostnader på grund av vårt byggslarv.Mitt enkla råd till dig som hittar drömhuset är. Om du köper hus av äldre människor, speciellt såna som renoverat sina hus under 1970-talet, var då extremt noggrann när du besiktigar ditt blivande hus. När besiktningsmannen påpekar att basbesiktningen ebart är en okulär besiktning, så innebär det att du behöver göra en djupare besiktning. sedan kan man ju fråga sig om vi ändå hade fått vetskap om denna skada vid en djupare besiktning. Troligtvis inte, eftersom den var så djupt dold bakom lager av väggmaterial. Men att huset till viss del saknade dropplister kring fönstren borde beiktningsmannen ha sett. det kan man tycka även vi borde ha sett, men när man står i det läger vi gjorde, att äntligen ha hittat drömhuset, med sina fel och brister, och vissa dropplister finns, andra saknas, då blir det nog lätt så att man inte ser var de saknas. Hur det går? Det vet vi inte än. Vi vet bara att det vi hade budgerat för vida överskreds för att förra ägaren varit undermålig i sina reparationer då man hade en vattenskada från yttertaket. Och eftersom det var från yttertaket så ersätter inte försäkringen. Bara om vattnet kommit inifrån.
Den gamla verandan
En av de mest fina detaljerna på det här gamla huset var förekomsten av en veranda. Jag minns från min barndom hur farmor hade en veranda, där hon hade skåp, samt ett litet förvaringsställe under huset. När jag var barn var det en glasveranda hon hade, med
ett par pardörrar med fönster i. När farmor gick bort under tidigt 1980-tal tog min pappa över, och den gamla verandan förvandlades till hall med dusch/toalett. Men det är klart, på farmors tid fanns ju utedassen, och hinken. Men det berättar jag om en annan gång.
Bilden föreställer farmors hus, med den veranda jag minns från min barndom
Från det vi flyttade in var jag så glad över den fina verandan. Enda smolket i glädjebägaren var att det inte är vinterbonad. Detta betyder att den är riktigt kall vintertid. Vi har löst det problemet med att mer eller mindre stänga av verandan vintertid. En annan sak som tillhörde guldkornen med verandan var de gamla fina fönsterförsedda pardörrarna in i hallen. Från utsidan är det även där gamla pardörrar, men här saknas fönstren.
När det gäller de här dörrarna har jag och min käre man varit väldigt oense. Han menar att de är otäta och släpper in kyla, och jag menar att det går att göra något för att minska otätheten. Jag började med att sätta upp tätningslist. På verandan stod en gammal kormöbel som vi fick när vi flyttade in. Vi köpte snabbt en ny, satte upp ljusstakar, och har i alla tider pyntat där ute efter årstid. ändå har aldrig den rätta känslan infunnit sig. Verandan har funnits där, jag har varit glad över den, vi har krigat om den, that´s it.
När jag hade målat hallen och köket nere, och liksom hade ångan uppe såg jag ett vackert tyg. Ja, för det var faktiskt där det började. det var vit botten och rosa rosor i sligor översållat över hela tyget. En tanke för in i min skalle: Det där tyget skall jag sy gardiner av när jag målat verandan vit! Egentligen hade vi inte uttalat att den skulle bli vit, men plötsligt fanns bara tanken där. Som det var då, var den tapetserad med någon sorts furuliknande tapet, som för övrigt hela trapphuset även varit tapetserat med tills vi gjorde något åt det. Taket var enbart omålade brädor, golvet en gång slipat, därefter lackat, och därefter aldrig skött. Dörrar och fönster var blå! I ren och skär acceptans hade vi anpassat inredningen där så alla krukor gick i blått. Med tiden hade den gamla verandan blivit allmän uppsamlingsplats. Här trängdes allt, gräsfrö med krukor, snigelfritt med stövlar för gräsklippningen, ytterkläderna i lådor eftersom skrubben var borttagen. Jag ägnade 2 dagar åt att sortera så det gick att röra sig på verandan. Därefter åkte allt som samlats där ut, och den roliga slipningen tig vid. Jag ljuger inte om jag säger att att jag slipade av och till mellan arbetspassen i 4 veckors tid. vissa dagar då jag jobbade kväll såg det ut som om jag inte ens behövde måla mig, jag var redan blå. fattades bara mascaran.
Bilden föreställer den delvis uppröjda verandan före slipning.
Som väl var hade min käre man i ett svagt ögonblick erkänt att han skaffat en liten slipmaskin. Dvs, det sa han inte från början, utan först sedan jag slipat att hallens lister för hand, och skulle ge mig på trappan. Men nu visste jag ju att den fanns, så jag bad honom bara köpa mer slipblad. det var ingen mening att säga vad jag skulle ha dem till, då skulle han genast börja protestera. Men vi var båda överens om att göra verandan vi, men inte vilket år! Under alla de timmar jag slitit med denna slipning har jag riktigt känt att jag kommit nära inpå husets byggherre. Med vilken otrolig känsla man byggde dessa gamla egnahem. Listerna är snidade, och inte bara i den våg man tydligt kan se på bilden, utan även i mindre och mindre konturer. Nog för att jag höll på att bryta ihop för att få bort all färg som låg i lager på lager på dem, men med vilken omsorg man byggt detta underbara gamla hus. det allra bästa är att man inte rivit ut allt, utan bara tagit någon sak här och var, och därför bevarat mycket av det gamla. Men dessa lister såg man inte ens förrän man verkligen satt inpå dem och slet, inte ens då man tvättade av dem, vilket ju förekommer att man gör.
Golvet var som sagt lackat. Jag har torkat av det nån gång när det har behövts, men än så har inte gjorts. Jag var inne på att hyra slipmaskin, men vet hur omfattande det skulle komma att bli, så jag gjorde ett tappert försök att slipa det med slipmaskinen. Där gick jag bet. det visade sig att värmen från slipmaskinen får lacken att klum,pa ihop sig, och man sliter onödigt mycket slippapper, och de är dyra. En förpackning om 5 till den slilla maskinen skostar strax över 100 kr, och för att slipa lackat golv hade nog gått åt minst 100. Jag tvådde mina händer, funderade. Hur göra? En kompis gav mig förslaget att smeta på lite smör på golvet för att det inte skulle fastan, men det fastnade bara än mer. Gav mig 17 på att det skulle slipas, så det fick bli för hand. Jag tog helt sonika det grövsta för hand med grovt slippapper, borstade efterhand bort allt slipdamma som hamnade i springorna, sopade upp det, och tog det sista med maskinen. det gick jättebra. Nu var det här ju ett litet golv, ca 4,5 m2, så det gick bra. Till större golv rekomenderar jag nog att man trots allt tar sig allt det tunga arbetet och hyr en maskin. Det här golvet hade inte särskilt breda sprigor, så jag struntade helt sonika i att lägga i nåt, som annars är brukligt. Helt enkelt för att det inte behövdes. Nu var ursprungstanken att måla golvet vitt, men vi bestämde oss för att det var bra som det var. Kanske ändrar vi oss framöver, men då målar vi väl det då.
Tapeterna var bara att slita ner. de hade ändå lossnat lite var stans. Och så fick man ju slipa efter dem också. Det blev dammigt värre. Jag hade ju min sinnebild av hur verandan skulle se ut i färdigt skick. Det skulle vara en smårandig tapet, i rosaton. Men döm om min besvikelse när jag insåg att någon sådan gick inte att få fatt i, där jag var i ett par butiker i alla fall. Jag hittade till sist 3 olika som jag kunde tänka mig, och bad mannen i mitt liv, som nu visste vad jag höll på med, att hjälpa till att välja. Då hade jag mentalt bestämt mig för en av Boråstapeters Anno 1905-serie, som stämde överens med min sinnebild, samt utterligare en Borosantapet.Vi tittade och funderade, och tittade och funderade igen. Tjejen i kassa ville stänga, så hon såg inte så nöjd ut över vårt sällskap. Mannen i mitt liv gick sin väg. Mot andra tapeter! Jag fick tillabak honom och försökte få honom att välja och till sist sa han vilken han tyckte var finast. Förståss inte min tapet, utan Borosantapeten. Nu var det jag som stannade upp. Under heöa processen hade jag sett den där tapeten franför mig, allteftersom i lite förändrad form, och nu tyckte han den utan ränder med bara blommor var finast! och det var snart stängningsdax! Jag gjorde ett snabbt överslag i huvudet och kom fram till att han antagligen hade rätt, mina ränder till trots! Vi tog den blommiga.
Det roliga kom då mannen skulle tapetsera. Efteråt sa jag: Det var du som valde. Nehä svarade han, jag sa bara vilken som var finast... och ja visst, så var det ju. Men efter minst en veckas svärande och funderande vart verandan klar. Och plötsligt lyftes hela huset, av bara en veranda!
Konsten att bygga ett badrum, part III
Jaha ja. Då hade vi alla byggarna klara, och datum för byggstart. Det var ju så att det var ett sovrum som skulle förvandlas till badrum. det befintliga avloppet och vattnet skulle inte användas, utan det skulle byggas nytt. Huset är ju sedan 1921, och rören förmodligen lika gamla, så stambyte hade vi pratat om länge. Och så stämde ju inte rördimensionen med kraven för avlopp från toalett, så det var inget att diskutera.
För att kunna utföra träarbetet måste vi ta ett hål i golvet till det rum som skulle komma att bli badrum, vi var även tvugna att flytta luckan till vinden som då satt i det lilla sovrummet. Allt detta pillerarbete skulle göras samtidigt som byggnadsställningen stod och tickade pengar, och tickade gjorde den ju för att vi hittade en massa gammalt ruttet gömt trä under eterniten. Så det var många små saker som bidrog till att bromsa vår framfart och sätta käppar i hjulet.
Den 24/8 gjorde Kjelle sin första dag hos oss. Planen var att riva det befintliga trämaterialet för att bygga upp en våtrumsmiljö istället. Jag skulle på facklig konferens i 3 dagar, och hann inte mer än dit förrän Kjelle ringde. Det är ruttet här! Man blir ju smått chackad och stressad. det visade sig, när man lunde se det, att det funnits en gammal vattenskada. Troligtvis i samband med eller anledningen till varför man la om taket under 1990-talet. När man sedan la om taket valde man att istället för att reparera det skadade, bygga in det. Som pricken över i täckte man sedan innerväggen med någon tät platstapet a la 70-tal. Bilden nedan är väldigt suddig, och därför missvisande, men det här visar inledningsskedet på saneringsarbetet. Kjelle fick gräva ut snedtaket andå fram till betongplattorna på taket för att kunna ersätta med friskt virke. Arbetet kom ju att ligga utanför offerten, och fick gå på timbasis, då ingen av oss kunde skönja omfattningen av det från början. Bilden th visar den friska väggen, och de balkar som bär upp golvet. Tråkigt nog tog jag ingen bild på kroken till taklampan som sticker upp ur golvet, eftersom panelen i köket i våningen under var så tunn att den stack upp igenom golvets understa skickt. För att lägga på eps-giset fick vi lov att skruva ner kökslampan!
Nu inleddes en period av samverkan mellan Kjelle, träarbete, och Janne, röris som drog rör. Hela tiden hörde man - det är egentligen inte mitt jobb.. och man önskade man fått den helentreprenad jag efterlyste från början. För att kunna dra rören var röis tvungen att såga sig igenom balkarna, men han var ju röris, fast i Kjelles arbetsbeskrivning stod ingenting om att ta hål för rördragning. Vidare behövdes en avluftning från toaletten. hade jag ingen aning om. den drogs upp på vinden, och för att få en god ventilation måste man byta ut en takpanna på taket, så man fick en med luftventil. Extrakostnad 700;-, som visserligen var försumbart i det stora hela, men sånt man inte hade en aning om. I det här läget kom golvbrunnens placering in som en viktig fråga. Vi hade köpt ett spabadkar begangnat på blocket, som vi skulle få hem i oktober. Men nu måste vi ha ritningen på det för att kunna placera golvbrunnen rätt. Jag har för mig att det även var i det här läget fallet skapades. När Janne gjort sitt i grundomgången kunde Kjelle lägga Eps-gipsen, som var det gängse byggmaterialet till golvet enligt 2010 års regler från byggkeramikrådet. Eps-gipset täcktes av ytterligare ett skickt (eller om det var tvärt om) och här tillkom torktider som gjorde att arbetet flöt fram nålfint. När alla torktider var avklarade var det dags att lägga den vattenburna golvvärmen. Här hade Bengt ok:at elgolvvärme, fast min inställning var att göra sig så lite elberoende som möjligt, och när vi hade ett vattenburet värmessyetm, så varför skulle vi använda el?
Under arbetets gång Vart det även dags för eldragning, som måste slutföras innan innertak och väggar belades med tätskickt. 6 st spottar fanns med i offerten, däremot inte installationen av dem. Till den installationen behövde även ström dras fram till badkaret.
Då det här var klart var det dags för nästa del. Räta upp de 80 år gamla väggarna. Hus byggda av trä rör sig ju. och även om man använde sig av gediget material hinner mycket hända på 80 år. Man kan säga att man inte behöver vattenpass i så pass gamla hus, det finna i alla fall inga räta vinklar. Kjelle nätte, sågade och skruvade i minst en vecka. När alla ytor var klädda med gips, och speciell våtrumsskiva i duschhörn med omgivande ytor var det dels dags att spakla och måla taket, dels att lägga på våtrumsskiktet. Därefter tillkom ny torktid och att bygga en tröskel, som man alltid måste ha.
Under tiden hade vårt slit gått vidare med fasaden. Och tyvärr räckte det inte heller med fasaden. Vissa av fönstren måste bytas ut pga gamlöa fuktskador. i jakten på nya fönster hittade vi en dag det allra underbaraste kakelmotivet. Nu var det ju så att kakel och klinker ingick till en viss nivå i vår offert, men det här motivet och till det listerna bar måste vi ha.
Efter 2 månader och 20 dagars arbete, alla säkerhetsåtgärder som finns stod badrummet klart att använda. På grund av allt tidigare byggfusk under förra ägarens tid kom kostnaden för det att landa 60 000 högre än vad vi räknat med. Men nu har huset till sist ett badrum i alla fall!
Romantisk lantstil
Den romantiska lantstilen som varit så populär nu ett tag, vad står den för egentligen? Alltså, föremål skall vara slina och nötta och på alla sätt och vis visa att de är gamla. De tom tillverkas att se slitna ut, precis som jeans, med risk för att hållbarheten minimeras en del. Idealet "Det gamla bondehushållet" framträder i form av tallrikshyllor på väggarna istället för köksskåp, paradhandukshållare, fotogenlampor och stearinljus för att bara nämna några detaljer. Den gamla pinnsoffan man minns från farmors hem har blivit väldigt åtråvärd och pryder idag varje kök med lite självaktning loch utrymme.
Helst skall alla ytor i huset målas vita, dock kanske med lite brytning, för att skapa en romantisk prägel av "gammalt". bäddutrusning, gardiner och skåpshyllor skall prydas av spets i alla dess former. För att inte tala om att rosen har gjort ett uppsving. Helst skall alla mönster ha roser i alla dess former.
Fram träder bilden av den röda lilla stugan med vita knutar, som ligger ovanför grusgången, vilken kantas av rosbuskar och en gammaldags vattenpump. I slitna zinktunnor prunkar blomsterprakten. Stugan är låg, med ganska låga fönster och för att skapa mer ljus har man kritat stugans väggar. I fönstren hänger spetsgardiner och fladdrar i den milda brisen. På det slitna gamla slagbordet prunkar en krackelerad kanna med rosor. Eftersom man har så lite plats i den lilla stugan och takhöjden inte är så hög, har man inga skåp på väggarna. Istället har man en massiv hylla på väggen där man förvarar tallrikarna.
Spisen är av märke Näfvekvarn No 127 döljer sig under en spiskåpa. På kåpan tronar krackelerade porslinsburkar innehållande gryn, socker, mjöl, kaffe och kryddor.
I ett hörn stod en gisten kommod, men antingen ett tvättfat i gul emalj, eller i bästa fall i porslin. Till det hörde en kanna, och en potta som oftast stod under sängen. Dessa älskar vi idag, och tycker att bondromantiken träder fram i sin ypperlighet. På väggen hängde en liten gisten rakspegel, och i det lilla hörnskpået stod pluntan man tog fram vid festligare tillfällen.
Skrapar man lite på ytan av den bilden, och söker sig ned till det samhälle vi alla eftersträvar vad hittar vi då? Jo, torpet som för oss står som en mormorsdröm stod ofta på ofri grund. Vad innebär då det här? I bästa fall att torpinnehavaren ägde sin stuga, men att man arrenderade den mark torpet stod på. I värsta fall innebär det att man hade torpet som arbetarbostad, mot ett visst avdrag på lönen. Vidare låg inte det här lilla torpet på de bördiga jordarna. Hade man en liten torva att odla upp var det aldrig de fina jordarna man fick bruka. Det låg i sakens natur att effektivisera ekonomin och gårdsdriften för jordägaren så arbetarbostadäderna hamnade alltid i utkanten av den ägda jorden.
Barnkullarna i torpen var alltid stora. Om det var på grund av att man ville ha en försäkring mot hög spädbarn-barnadödlighet eller om det hade att göra med att stugan ofta var otät och gisten och därmed kall tvistar väl än i dag de lärde. Här var det aldrig frågan om att varje barn hade eget rum. Nej, i den gistna pinnsoffan i köket sov 2-4 av torpets barn i. Jag har hört berättelser om torpinnehavare som var så trångbodda, upp till 11 barn i ett rum och kök, att när sommaren kom andades barnen ut, för då kunde de flytta ut på höskullen och sova där. Jag har även tagit del av en undersökning av statarbostäderna som berättade att husen ofta var i så dåligt skick att de stöttades av slanor eller träd, och att växtligheten kröp in genom sprickor i väggarna. Vad kan mer ha krupit in där, under den kalla årstiden?
Den enda värmekällan var just vedspisen, och hade man tur och hade det gott ställt hade man även en kamin i rummet. Varje morgon då man vaknade var rummet helt utkylt, såvida det inte var sommar förståss. Det första man fick göra var att raka ut askan från igår för att kunna tända ny eld i spisen så man kunde få varnt tvättvatten och kaffe. Men det var inte vara att vrida på en kran så man fick vatten. Det hade man förmodligen hämtat i brunnen igår kväll för att det inte skulle vara för kallt när man använde det.
Eftersom man alltid som torpare fick de marginella jordarna, där avkastningen var låg mot en stor arbetsinsats, och man förmodligen gjorde dagsverken på gården man hyrde av, var det ett slitsamt liv att få mat på bordet. Hade man tur hade man en ko, var man rik hade man två, så man kunde få mjölk till barnen. Men kossor skall ha gott friskt hö för att inte sina, och hö till vintern. Allt detta fick man ordna med på fritiden som inföll efter 20 på kvällen.
Det vanligaste var att de vackra grynburkarna på spiselkransen inte alltid var så välfyllda. Det rådde ofta oår och spannmålsbrist. Och även om man hade tillgång till spannmål, så skulle den malas först inna man kunde använda den. I bästa fall kunde man göra det hos mjölnaren vid kvarnen, men då fick man också köra dit spannmålet och betala mjölnaren för att han malde åt en. Det här gick väl, om man hade en oxe som kunde dra lass, men då hande man också en mun till att mätta. Väggar och golv kritades, om man hade tillgång till krita för att vedspisen ofta svärtade ner hela huset. Så för att få det att se ljust ut på sommaren knäskurades golvet med såpa och levang, och därefter kritades både väggar golv och spis.
Tittar man på den lilla kommoden ovan, ser man med vilken framtidstro den är tillverkad. Hantverkaren här har verkligen lagt ner ett stort jobb på att snida de kolonner som pryder kommoden. Utöver det har man lagt sig vinn om att smycka den med spår i träet och rundade fötter. Luckan är eyy gediget arbete av spegelkarktär. Man kan fråga sig om torparen i vår dröm hade ork nog att göra detta vackra gamla skåp? Eller kanske förresten, innan han gifte sig med sin hjärtas dam kanske han hade energi nog att tillverka detta praktarbete. Innan de stora barnkullarna, medan han "bara" var dräng, eller i bästa fall bondson.
När jag står och slipar på den här gamla kommoden, och anstränger mig för att ge den ett ålderdomligt utseende går mina tankar till alla dem som i sin vardag omgav sig med dessa föremål. Jag hoppas jag kan skapa en sån miljö att man i varje del av mitt hem kan se en hyllning till alla dem som slet så hårt på magra jordar, till de 11 barnen som delade pinnsoffa och kanske tystades med en klut brännvin då mjölet var slut, höt var slut, kon sinade och mammas mjölk sinade för att hon fick för lite att äta.
Konsten att bygga ett badrum II
Nån som bygger ja. Det visade sig vara lättare sagt än gjort. Som sagt, vi ville ha någon som tog helentreprenaden, och hade hit ett par firmor som räknade på det. Vi spånade runt om VAR vi skulle bygga, HUR vi skulle bygga och hur mycket det skulle komma att dra i väg i kostnad. Hur drar man avloppet, var skall elen dras, hur skall man tänka kring placering av toastol, kommod, skall man ha badkar eller dusch???
Under processens gång funderade jag av och till på om man bara inte skulle lägga ner hela projektet. Det åt energi att ringa runt och bearbeta. Samitidigt satt jag och räknade på tilläggisoleringen, materialåtgång, försökte boka hyrställning, och slutföra det sista pluggandet för terminen. Jag hade fått för mig att läsa klart till Usk från att jobbat som vårdbiträde i ca 20 år. Av och till tänkte jag att vi återtar de gamnla dassen som står kvar sedan Vilhelmsdals glansdagar. se bild ovan.
Bengt, som tycker vi är så gamla ville ha en dusch. Men jag hade stirrat mig blind på syrrans vackra badrum med tassbadkar: Det var ju för bedårande. Bengt klagade och menade att man skall kunna ta sig upp ur det om ett par år också, och skall man behöva bada varje gång, tänk på vattenåtgången (här bevekade han mina ekonomiska instinkter). Men jag gav mig inte. Man kan duscha i ett badkar, man får väl bara anpassa sig... 
Vi skulle ju dessutom ha ett stort fönster i badrummet, så det kunde ju bara bli bra, var min tanke. Men så kom ju frågan: var ställa det? Eftersom det ju är snedtak i Robins gamla rum, så fanns ju bara en plats. Under snedtaket.
Vi skulle ju dessutom ha ett stort fönster i badrummet, så det kunde ju bara bli bra, var min tanke. Men så kom ju frågan: var ställa det? Eftersom det ju är snedtak i Robins gamla rum, så fanns ju bara en plats. Under snedtaket.Den första killen som tittade på en helentreprenad återkom med det något nedslående beskedet att det skulle komma att kosta ca 200 000 kronor att bygga hela badrummet. Det var mer än vi väntat oss, men det var ju viktigt att få kunnigt folk. Dags att fundera lite på hur göra. Den killen löste i alla fall en del i problematiken kring VAR drar vi avloppet. Genom det gamla högskåpet var hans förslag. Hmmm, mitt gamla högskåp, som jag var så glad över att det fanns kvar. Den killen ååterkom aldrig, men han hade sått ett frö. Jag jagade vidare. Pengarna fanns nu, men ingen som kunde göra jobbet. Genom brabyggare.se fick jag kontakt med en rörmokare som var och tittade. Hans ide var att flytta garderoberna vi lagt ner sån möda på att bygga upp för två år sedan, som dessutom står inne i vårt sovrum, och få ingången den vägen. Men då skulle ju Tobias som bor i rummet intill behöva gå genom vårt sovrum vid varje besök...Nej helst inte. Men enligt den iden skulle både Bengt och jag få som vi ville, dusch hörn och tassbadkar. Hmm, nåt att fundera på. Den killen återkom med kostnadsförslag en söndag eftermiddag, då han satt i bilen på motorvägen. 27 000. Då talade vi rördragning, men hans förslag på rödragning passade mig bättre. Utmed yttervägg så vi skonade högskåpet. Vi pratade om försäkringar och han gav mig sitt organisationsnr, och sa att jag kunde kolla hos Trygg hansa. Men de lämmnade inte såna uppgifter, och då kändes det som om han inte hade det slaget av försäkringar. Eftersom säkerheten var det viktigaste slogs den killen ur hågen. Men under processen hade jag kollat med en elfirma om eldragning, så om helentreprenaden sket sig hade jag åtminstone en elektriker.
På Bomässan i april 2010 hade vi träffat på ett företag som hade en alternativ lösning. De byggde badrummet med Fibo Tresboplattor. Enligt dem skulle man inte behöva riva speciellt mycket, utan man kunde använda det material som redan fanns! Det lät ju för bra för att vara sant. I ett sovrum, påpekade vi. Ja det skulle inte vara något problem fick vi till svar. En av dem var hit och tittade, och kom med tips och föslag. Det var i april, det snöade. han hade sin 11-åring med i bilen. Jag föreslog att barnet skulle få komma in, men nej, barnet hade det bättre i bilen, med sin gam boy, eller vad det nu var han spelade. Där fick barnet sitta den timme det tog för honom att skissa, fundera och komma med förslag. När han återkom med pris, efter påtryckning, sa han 245 000, men 100 000 avgår ju i rotavdrag! Men vänta nu, det här skulle ju vara billigare??? Vi fortsatte leta. Genom Brabyggare fick jag kontakt med ett företag från Norsborg från Huddinge kommun. En kille i 27-årsåldern kom. Tittade, kom med konkreta förslag, verkade kunnig. Återkom med drömpriset på omkring 60 000 kronor, för helentreprenaden. Där skulle vi kunna få bra rabatter på kakel, klinker och övrig inredning. det här lät ju för bra för att vara sant. Han återkom med skriftlig offert, men utan referens till var vi skulle kunna få rabatt, men med 3 olika referenser. Jag tog itu med referenserna en lördag förmiddag. Den första var inte hemma. den andra hade inte anlitat dem själv, men det hade grannen gjort. Och grannen var nöjd. Bara man verkligen kollade att det förstod vad man sa gjorde de ett bra jobb. Oki, lät ju som om det skulle kunna funka, och priset var ju bra... Men, den här mannen bad att få hyscha på sina barn, och när han återkom hade företaget plötsligt utfört ett arbete åt honom. Han hänvisade även vidare till någon annan åt vilken de hade utfört ett arbete. Men jag kände redan nu att jag inte behövde gå vidare. Säkerhet var det ju. Eller skulle vi aldrig få det badrum huset så väl behövde?
Jag kollade med syrran om hennes byggare kanske kände någon han kunde rekomendera i våra trakter. Då hade jag även hunnit med att besöka en Nyköpingsfirma, som absolut ville att jag skulle komma till dem, för att få offterförslag, när det egentligen var de som behövde komma till oss. Vi hade knappt satt oss vid bordet förrän tjejen som tog emot (för killen jag avtalat tid med var hemma med sjukt barn) sa att de borde åka ut till mig istället! Ja, det var ju det jag protesterat då han prompt vill boka tid med mig hos dem! Slutligen kom i alla fall syrrans byggare från Malmköping hit och kollade. Han togs emot av Bengt, som inte varit med under de andra samtalen, och inte heller lyssnade på vad jag kommit fram till att vi skulle ha... men han återkom i alla fall med en offert på 120 000 kronor för själva träarbetet. Då hade jag även fått pris på eldragning på 10-12 000 och en rörfirma som ville ha 56 600 för rörarbetena. Alla offerter ok:ades sista veckan i juni, med byggstart hösten 2010.
Under processens gång funderade jag av och till på om man bara inte skulle lägga ner hela projektet. Det åt energi att ringa runt och bearbeta. Samitidigt satt jag och räknade på tilläggisoleringen, materialåtgång, försökte boka hyrställning, och slutföra det sista pluggandet för terminen. Jag hade fått för mig att läsa klart till Usk från att jobbat som vårdbiträde i ca 20 år. Av och till tänkte jag att vi återtar de gamnla dassen som står kvar sedan Vilhelmsdals glansdagar. se bild ovan.To be continued. Next part Hur bygga ett badrum
Gamla kök
Köket har utvecklats precis som alla andra delar av bostaden. Redan sedan förrförra seklet användes köket både som arbetsplats för husmor, vinterarbetsplats för gårdens män och barn, sovplats för tjänstefolk eller tom för hyresgäster. Köket placerades alltid i norr, av den enkla anledningen att det är minst sol där. Fenomenet kylskåp är ju en relativt modern uppfinning, varför det var viktigt att köket placerades i det minst kalla vädersträcket.
Lantköket var ofta stort, då det skulle rymma en stor familj, pigor och drängar samt även vara sovplats antingen för en del av barnen, eller för gårdens pigor som även hade till uppgift att tända eld i spisen på morgonen. Ju fler som flyttade in till städerna, desto mer kom köken att förändras. Från 1930-talets funkiskök, där man knappt hade ett fönster i köket och bara en smal gång att tillreda maten med en arbetshöjd på omkring 80-85 cm. Detta delvis beroende på att skåpen saknade sockel, men även på att det var lägre än våra skåp är idag. Här visade sig en framtidstro som antydde att köket inte skulle vara den arbetsplats för matlagning det hittills varit, då man trodde att utvecklingen skulle gå mer mot industriframställt halvfabrikat. Så länge spisen var av vedtyp var dess placering given invid skorstenstocken. Under 1940-talet övergick man till gasspis och ännu längre fram i tiden till elspis. Båda dessa lättade på placeringen av spisen, vilket fick till följd att kökets inredning kom att bli lite friare.
Skåpsinredningen byggdes av massivt trä på plats, sk platsbyggda skåp. I skafferiet byggdes en luftventil in. färgsättningen var ljus. kakel eller plåt användes för att åstadkomma lätt avtorkbara ytor. När vatten drogs in i byggnader, lär man dra rören i väggen, och kranen, från början bara kallt vatten, satt alltid placerad på väggen. Som inbyggd kökslåda fanns även ofta ett bakbord, som lätt kunde dras ut vid bakning, och ställas undan utan att det tog skrymmande plats. Från början (1930-tal) hade man inga överskåp, utan man använde sig av hyllor. Med tiden (1940-50-tal) ändrades köksmodet till överskåp som gick ända upp i taket. detta var rastionellt, då det inte blev vare sig matlagningsfett eller damm på skåpen. Som tidigare nämnts var inredningen byggd av massivt trä, vilket gör att det var hållbart material. Väggarna i köket var oftast klädda av pärlspånt av en mycket kraftigare typ an den spånt vi har idag.
Farmors gamla högskåp
Min farmor, Amanda, var född 1895. Hon var alltså 65 då jag föddes. Farmor var en märklig kvinna. Lång och magen, med en fet cigarr i munnen. Hon rökte Felix Brasil, stora tjocka cigarrer, som luktade starkt av cifarrök. Hela farmor luktade egntligen cigarrök.
Sinnebilden för platsbyggda högskåp hade jag fått genom farmor. Min farmor var över 60 då jag föddes. Hon var en gammal barsk bondmora, som visste var skåpet skulle stå. Hennes vanliga tillmäle för oss två syskon "ungjävel, eller jäntjävel", ord jag lärde mig att hata. Farmor hade två galna gäss. Troligtvis retade syrran och jag dem, för jag minns bäst att de anföll. Hanen sträckte ut halsen, ut med tunga, så väste han och jagade oss. Fick han tag i oss nöp han oss i låret eller rumpan eller nåt. Och det gjorde ont.
Ibland när man var hos farmor, vilket man var ofta då vi bodde 50 meter från varandra, sa hon: ta en kaka i skåpet. Skåpet, det var det gamla platsbyggda högskåpet det. det var grönmålat, men över och underskåp, och hängde samman med en hylla i mitten. På hyllan hade hon en brödburk. Men kakfaten såg så läckra ut. Jag vet inte om hon köpte eller bakade själv. Men det var kex, småkakor, bullar som jag vet att hon bakade själv, och gräddiga rulltårtsbitar med krämig fyllning.
När farmor sa sådär tittade man noga på kakfatet, för man fick bara en, så det gällde att ta den godaste. Och svältfödda på kakor som vi var, så valde man noga. Saft bjöd hon på oss till kakan, så där satt man uppflugen på den gamla gröna pinnstolen, med saftglaset och KAKAN. Så bet man njutningsfullt i den och... fylldes av avsmak. Den var hård, då den förvarats utan påse i skåpet, och smakade bara, just det cigarrök.
Med tiden har jag insett att farmor inte alls var imponerad av att få två små snorungar i huset intill på sin ålders höst. Troligtvis skrek vi och förde ett himla liv, vilket störde hennes lugna värld, fylld av höns, kor och gäss. När man blev vuxen och farmor gammal upplevde man henne bara som snäll. Förmodligen för att man växt till sig och inte terroriserade henne lika mycket som då man var liten.
Så gissa vilka vibbar jag fick av det gamla platsbyggda högskåpet i det som kom att bli mitt eget kök. Men här finns varken gäss eller cigarrer!
Konsten att bygga ett badrum
När vi kom hit hade vi en plan på att bygga ett badrum. det är klart, det fanns ju en dusch i källaren men det är lite kyligt att duscha där nere på vintern. Med tiden såg vi även att den duschen kunde inte vara byggt fackmannamässigt, så det kändes riskfyllt för huset att duscha där nere. I markplanet fanns ju även en pytteliten toalett, med bara plats för just wc och ett handfat. Detta var husets enda hygienmöjligheter, och man kan ju fråga sig hur galen man kan bli i ett hus som saknar så mycket komfort. Som en liten parantes kan nämnas att en av killarna som var med och vispade eps-gips till det badrumsgolv vi kom att bygga berättade att vi i Sverige är bortskämda. När vi köper hus ingår det vitvaror, dusch ibland även braskamin med flera bekvämligheter. Han hade rest och arbetat mycket nere i Europa, och där köper man huset med väggar och tak, men inga som helst bekvämligheter. Dem köper man själv. Det här tycker jag mig ha hört något om från vissa länder, även om jag inte minns just vilka. Jag tänkte genast på oss. Här köper man ett hus, betalar över en miljon kronor för att fåett hus med historia, med goda kommunikationer och leder till Stockholm, med mycket av orginaldelarna kvar, men vare sig sig, egentlig dusch och bara en pyttetoa där alla 3 skall trängas. När vi köpte skissade vi dessutom på att var 4 i huset, då min dåvarande 20-åring kanske skulle flytta med. Men, huset hade ju det gamla högskåpet, vedspisen, den öppna spisen och 3 fungerande kakelugnar...
Bilden visar det gamla vackra platsbyggada högskåpet och den moderna spisen
Så när vi då tog beslut att låna pengar bestämde vi att vi skulle bygga ett badrum. Frågan var bara, var skulle vi bygga det? Det bästa vore i anslutning till den lilla toaletten, men husets planlösning krånglade till det. Då skulle vi tvingas flytta elcentralen, och den hade vi ju kostat på 12 000 kronor för att bygga ut så det gick att ansluta en spis då vi byggde om köket. Varenda kabel skulle ju behöva dras om i så fall. Återstod övervåningen. Eftersom det funnits ett kök där ända till vi flyttade in så fanns det ju avlopp och vatten uppdraget. Men avloppsröret var för smalt. Då skulle man bara kunna bygga dusch, och vi ville ha toalett också. Tänk att slippa gå ner om man vaknade på natten och behövde gå på toa. Men rören till köket hade bara en omkrets på 70 mm, vi behövde minst 110. Dessutom var ju frågan VAR skulle vi bygga det? I kanten av köket mot yttervägg så vi skulle få ett labyrintartad rum där uppe, eller mot innervägg, så vi kanske inte skulle kunna få in vad som helst i lilla rummet? Lösningen kom när Robin som bodde i lilla rummet flyttade. Där skulle vi bygga badrummet.
Bilden visar det gamla köket. Där håligheten i golvet är var från början diskbänk och vedspis. Den smala lilla dörren går till Robins rum, ett sött litet rum med snedtak, alldeles intill vårt sovrum.
Nästa problem blev så, HUR drar man avloppet? Förbi vår sovrumsdörr, så man måste bygga ett trappsteg för att komma in i sovrummet? Man måste ju bygga upp badrumsgolvet för att kunna skapa det "fall" som behövs för att vatten skall rinna åt rätt håll, dvs ner i avloppet. Frågorna var många, och svaren var få. En annan viktig fråga väcktes i tv:s program "Fuskbygarna". Jag som är så orolig för allting lärde mig vilka fällor jag inte ville fastna i. Jag googlade runt och insåg att jag måste ha någon certifierad enligt "Säker vatten". Och eftersom jag egentligen inte kunde något alls om branchen måste jag ju helst ha någon som tog helentreprenaden. I jakten utvecklades drömmen om BADRUMMET, skrivet i caps locks. Och vi hittade det på Hornbach i Botkyrka, men var skulle vi hitta vår bygare?
Egentligen letade vi efter fönster, men vi hittade det här kaklet. Men kakelmästaren vi hade anlitat hade inte haft något liknande i sina utställningar...
To be continued
En hall, flera hallar...
När vi flyttade in hade huset som sagt två hallar. Dels den som synd på bilden, dels den från verandan. Den allra första vintern här var det så kallt att vi stängde av verandan helt, och bara använde den som syns på bilden. Men, som syns på bilden var det trångt i den hallen. Dels var dörren gammal och tunn. Så för att kompensera upp den tunna dörren hade man satt dit en innerdörr. Charmigt ja, men inte särskilt platsbesparande. Dessutom kommer Bengt från källaren på bilden (mitten), och dit är det ytterligare en dörr. Så om man skulle bära in pellets den vägen fick man gå in genom dörren, stänga den, sätta ner säcken, stänga innerdörren, öppna källardörren. Så var det med allt som skulle ner i källaren. Så arbetssamt att vi stängde den ingången, med nedkylning av huset som följd, eftersom verandan bara är charmig sommartid, då den inte är vinterbonad. För att göra saken än värre fanns det en skrubb, som mest var rörig, vilket skapade ett väldigt smalt gångutrymme i den hallen. (Skrubbväggen syns på bilden, bakom Bengts rygg). Så redan första året sa Bengt att han skulle öppna upp och göra en hall av de två huset rymde. Jag trodde vad jag ville om det men det skulle visa sig att det gick.
I kalkylen på tilläggsisoleringen låg att även avlasta ekonomin med pelletsinköp, då den har stigit mycket i pris sedan vi installerade den, och installera en luftluftvärmepump. Men med den knasiga planlösningen var vi uppe värmepump med dubbel insats, kostnad 54000 kronor. Vi visste att det skulle gå att få ner priset, bara man gjorde om lite så, Bengts gamla ide fick ny näring.
Detalj den smala "hallen" före ingreppen. Th, "verandahallen" i den gamla gula färgen efter de förra ägarna.
Det första som gjordes var att Igor, svärsonen, slog sig igenom den gamla skrubben. Jag höll på att laga mat, och det dånade och skakade så jag trodde hela kåken skulle rasa samman. Stundtals skakade hela kåken, så jag var tvungen att avbryta matlagningen och titta efter vad som höll på att hända. Jag insåg ju att om både tak och övervåning höll på att rasa in skulle jag inte kunna hindra, men det kändes skönare att kunna se i alla fall.
Bilden visar hur Igor precis tagit sig igeon de sista delarna av skrubben, och fram kom en bred och bra hall, vid foten av trappan upp i övervåningen.
Under arbetets gång kom den allra sötatse lilla nisch fram. Den var 120 cm bred, och ca 30 djup. Där hade tidigare hängt en alldeles perfekt klädhängar, som nu fick skryka på foten. Och jag såg genast hur en fondvägg växte fram i mina tankar kring nischen.
Bildserien visar nischen före och efter. Men dessemellan måste ju Bengt och jag ha våra mentala krig. Han ville inte alls ha en fottapet där, men det struntade jag i. Jag fixade när han var borta, så fick han komma hem och säga vad han ville sedan. När fondväggen var nästan klar kom näst yngste sonen hem med en alldeles underbar liten byrå, som passade så precis i nischen. Märkligt nog, kom den där lilla underbara byrån att lägga grunden för den resterande utformningen av resten av hallen, och alla färgval var givna, bara av en liten byrå. Här kan man också se att planlösningen blivit öppnare, allt har blivit luftigare, och istållet för två hallar, har vi idag en hall i fil. Än så länge är inte hallen hel klar, då jag fortfarande skall slipa fram patineringen av trappan, taket skall sänkas, spottar monteras och nytt golv i grå ek läggas. Men vi är en bra bir på väg. Och de gamla tunna dörrarna, de har fått stryka på foten för mer moderna alternativ i äldre stil.
Tillväxt & framtidstro
Då Lästringe stationssamhälle planerades rådde en god framtidstro. I landet hade Västra stambanan byggts inder mitten av 1800-talet. Västra stambanan tillkom på statligt initiativ för att förena de båda stora handelsstäderna, Stockholm och Göteborg och förkorta restiden dem emellan, som innan tagit ett par veckor att forcera, efter Göta kanals tillkomst tagit 4 dagar, och nu med tåg kortats till 14 timmar. 1862 stod hela bygget klart och de första tågen rullade hela sträckan.Det dröjde inte länge innan andra delar av landet insåg fördelarna med tåget och röster började höjas för att bygga en del mellan Järna och Malmö. Men då Västra stambanan nyligen färdigställts till dryga kostnader fanns inga pengar kvar i den staliga kassan att bygga mera järnväg för. Därför kom det att ta flera år av planering och strukturering innan man hade sträckningen och finansieringen klar för Södera stambanan.
Först gällde det att sälja in iden med fördelen av ett utbrett järnvägsnät sill socknarna, föregångarna till kommunerna. Meningen var nämligen att socknarna skulle bära huvudkostnaden. Det här har bidragit till hur banans sträckning ser ut. Trosa till exempel, valde att stå utanför, och järbvägen drogs istället genom Vagnhärad och Västerljung, som vid den här tiden var egna socknar.
Lästringe socken var vid den här tiden en utpräglad jordbruksbygd, dominerad av starka jordägare på Gärdesta. Jordbrukarna i bygden insåg nyttan av ha en järnväg att frakta bland annat spannmål på, varför den delen av sträckningen var given. När det sedan kom till kritan visade det sig att landskapets topografi hade mer att säga i saken, så många privata aktörer har i slutändan varit med och påverkat sträckningen sntingen genom donation av egna medel, eller genom donation av mark som möjligjort järnvägens nuvarande sträckning.
På grund av alla dessa om och men kom järnvägen inte att börja byggas förrän år 1913, och inte att slutföras förrän 1917. Bilden ovan visar vilken framtidstro man hyste till den nya järnvägssträckningen. den visar Lästringe centrumkärna, men hotelet Karlsborg till höger, Lästringe station i mitten, Lästringe handelshus till vänster, och där bakom Lästringe banvaktarstuga. 
Bilden föreställer en del av anläggandet av stambanan förbi Lästringe,
Idag frågar man sig vem som bodde på hotel i Lästringe, men det har tidgare varit ett sjudande liv i bygden. Tidigare på den här bloggen har jag berättat att Lästringe är en av få platser utmed Södra stanbanan där det är dubbelspår. Detta möjligjorde på sin tid omlastning och lastning av vagnar, Härifrån kunde man även frakta gods. Än idag finns godsstationsdelen kvar i Lästringe stationshus, som idag ägs av en privatperson. Med tiden kom Runsta mejeri att etableras här. Här tillagades ostar, som vägde upp till 20 kg, som skulle vändas på med handkraft. det var ju inte så mycket som var mekaniserat då som idag.
Bostäderna i Lästringe började byggas från 1913. Husen i centrumkärnan började byggas den tiden. Likaså Tabernaklet, som var en baptiskkyrka som byggdes i utkanten av samhället. Här etablerades den första Kooperationen, konsum är 1915. Det här visar att det vi idag kallar för Lästringe samhälle etablerades främst för att serva sitt omland. Först från tidigt 1920-tal började egnahemmarna komma och slå ner sina bopålar. Lars Vilhelm var en av dem, byggherren till Vilhelmsdal, dår vi bor idag. En annan byggherre var Anders Andersson, som kom att bli rikskändis på sin tid.
Baptistkyrkan berättar en hel del om det ideal som rådde vid tiden för egnahemsuppbyggnaden. Det var ju så att för att få sitt egnahemslån måste man ju vara så pass skötsam att man dels kunde få rekomendationer av sin arbetsgivare, dels hade sparat ihop grundplåten själv. Det här utbildade logeverksamheten, dit de flesta sökte sig för att i genemskapen hålla sig på den rätta vägen. Peppa och stötta varandra skulle vi säga idag. Man kollade helt sonika snett på den som inte var med. Sedan gammalt hyste man ett visst agg mot "prästerskapet", sedan de missbrukat sin ställningen under främst 1800-talet, medan ännu husbondestadgan fanns kvar. Det låg alltså i tiden att ansluta sig till kyrkan, men helst inte till det vi idag kallar Svenska kyrkan, man etablerade hellre en demokratisk församling, där ingen stod över den andra.
Varje lägenhet hade kök, 1 sovrum, 1 finrum, och en farstu. Troligtvis har verandan som finns på Vilhelmsdal byggts till senare. man delade antagligen ytterdörr. I den nedre hallen hängde byggherrens familj av sig sina kläder, medan hyresgästen med familj fick hänga av sig sina kläder en trappa upp, utanför köket. Familjerna hade många barn vid den här tiden. Upp till 8-10 var ingen ovanlighet. Det här gör att det grynede egnahemssamhället Lästringe med sina 12 hus kunde rymma en så pass stor befolkning som 72 personer. Idag rymmer Lästringe 52 bostäder, men bara ca 202 invånare.
Bildkällor; Google bilder samt Helena Nybergs arkiv
Let´s go into the kitchen
Det gamla köket förtjänar sitt eget avsnitt. Ibland kan man ju undra hur irrationell människan kan vara. När vi hittade Vilhelmsdal hade vi ju letat hus i flera månader. Vårt eget ställe var sålt, med spikat avträdesdatum. Men vi hittade ingenting som helt passade oss båda.
Vår nya bostad skulle ha en historia. Man skulle kunna läsa av lager på lager av människors verksamhet och förhoppningar i huset. Helst utan för mycket spöken i garderoberna. Vidare skulle Bengt lätt kunna ta sig till jobbet i Tyresö, alltså närhet till motorväg var viktigt. Vi behövde minst 4 rum. Mark bodde hemma, han var 20 år, och det måste finnas ett rum för honom. Eftersom vi har 8 barn tillsammans och inte alla dessa hade körkort, än mindre bil, måste det ligga på normalt avstånd till allmänna kommunikationer.
Som om inte de kraven var nog skulle huset vara byggt på husgrund, inte stolpar. Och eftersom vi var vana vid 2500 m2 tom, måste det vara stor tomt till. Allra helst skulle det också finnas kommunalt va dit vi kom.
Vilhelmsdal var objekt nr 16 som vi tittade på. Egentligen hade Anna och jag varit och tittat på ett modernt hus med pool, inte långt från Vilhelmsdal. Huset var jättefint, det var inte mycket som behövde göras, elen utbytt, det låg i ett samhälle, skolan ganska nära. Trakten verkade historisk, men köket var pyttelitet, och planlösningen hopplös. För att inte tala om samhället. Ingen av oss gillade det samhället. Vi hade lite bråttom, men jag sa till Anna att vi skulle slinka in och kolla på det nya objektet jag hittat, där visning skulle vara nästkommande lördag.
Det var tur att Anna var med, för jag höll på att köra fel. samhället tog liksom slut innan det ens hade börjat. Men när vi kom ut i skogen efter 2 min sa Anna, vänd mamma, det här är fel. Vi snirklade oss in i det pyttelilla samhället, fullt av roliga hus, där fantasin retades av flera av dem, och många andra verkligen redan vid första anblicken talade om hur samhället vuxit fram och vilka värderingar som styrt framväxten.
Anna såg direkt när vi var framme. Jag var mer tveksam, men då jag tittade på det kände jag direkt, "där var ju huset vi letat efter". 2 våningar, byggt i äldre stil, med brutet tak. En urgullig glasveranda, med balkong på övervåningen. Stor gräsmatta där bland annat barnbarnet i Annas mage kunde tumla runt, och Tobias studmatta skulle få plats. Ingen pool, men det kunde man ju göra en. Där hade vi grunden för valet av hus.
Som sagt. Vilhelmsdal hade fungerat som sommarbostad de senaste 30 åren. Damen som ägde det började vara till åren kommen, och hon var fullt nöjd med vedspisen som tillägg till oljeeldningen. Där kunde man även laga mat. Då man inte eldade i vedspisen hade hon en liten lös spis, som gick på någon slags lågfas. Den hade två plattor och en liten ugn. Alltså, ingen spis i huset! Det kände ju vi att var prio 1, sätta in en normal spis i huset. Skåpinredningen kände jag igen från något tidigt 60-talsideal, med snedskåp med skjutdörrar, en bänkgöjd som låg på 60 cm, där man fick stå böjd och diska och laga mat. Där den stora beredningsbänken var placerad utmed ena väggen. Köket hade gott om lådor och skåp, och ett bakbord var inbyggt i beredningsbänken, så egentligen hade köket många plus. Men elen var hopplöst dragen. Det gick inte att sätta in en micro, till det fanns inga urtag. Likaså fönsterbelysningarna var bara att glömma. För att inte tala om det där med spis. Elskåpet var inte ens utbyggt för att klara en sådan belastning! Så nog fanns det att göra alltid.
Men det mest värdefulla var den så välbevarade inredningen från det huset var ungt. Här fanns som sagt vedspisen kvar, av märke Näfvekvarn, i norra hörnan stod ett platsbyggt högskåp. Sådana som man byggde in i köken förr i världen. Jag minns att farmor hade ett högskåp, där hon alltid förvarade bland annat KAKFATET. Hade man tur erbjöd farmor alltid att man fick ta en kaka. Då tittade man länge på kakorna, valde sedan den som såg läckrast ut, bet förhoppningsfullt i den, och kände...smaken av hennes cigarrer! Nu skulle vi få ett eget högskåp, men här skulle ingen cigarrdoft förstöra smaken av kakorna!
Vi bestämde oss för att bo in oss, och känna av hur vi skulle göra med huset innan vi satte kofoten i väggarna. Så våren 2006 kände vi att det var dags. Jag var bestämd på 2 punkter. Vedspisen och högskåpet skulle stå kvar. Sedan fick han fria händer. Togigt nog finns det inte en enda heö vägg i det här huset. Byggherren prioriterade ljusinsläpp, så varje vägg har antingen fönster eller dörr. Och vedspisen står i ena hörnet och högskåpet i det andra. Den gamla utrustningen revs utan problem. Och eftersom det var så många dyra lösningar som måste göras så valde vi att köpa begagnade skåp, som man med tiden kan byta luckorna på.
I högsåpet, och under masoniten i hela köket fanns den gamla fina pärlsponten kvar. Förhoppningen var att kunna behålla den, men vi insåg snart att väggarna var så pass dåligt islolerade att det skulle bli alldeles för kallt att spara på den. Likså golvet under mattan var av trä, men det skulle bli alldeles för kallt att använda det, så det blev att lägga ett nytt golv med moderna material. Svårigheterna kom när kökstaket skulle målas. Taket var ett gammalt brädtak, som vi ville ha kvar, och här hade förra ägaren varit framme med plastfärg a la 70-tal. När man målade den med moderna metoder rullade den gamla färgen ihop sig. Som väl är har vi en målare i byn som kunde ge oss goda råd gällande färgval. Kökets andra utmaning kom när vattnet skulle anslutas till de gamla rören. I dagen läge frågar man sig varför vi inte gjorde stambyte del 1 redan då, men det gjorde vi inte. Bengt hade jätteproblem innan han lyckades lösa hur han skulle ansluta de nya rören med de gamla, men efter mycket bryderi lyckades han lösa det. Som ersättning för den gamla pärlsponten som vi inte kunde bevara köpte vi ny pärlspont, som vi spikade upp till halva vägglängden, men lät vara kvar furufärgad då det passade bäst så.
Under hela den här tiden hade vi som väl var köket i den övre lägenheten att laga mat och diska i. Hela vår köksutrustning var mer eller mindre nerpackad, vi hade bara det allra nödvändigaste framplockat. Rörigt värre kan man verkligen säga. Det nya köket byggdes efter principen, bevara det gamla, låt huset berätta sin historia, men gör det modernt. Vi ville ha en tapet som antydde något om husets ålder, så efter mycket letande hittade vi Anno 1907, som var svindyr, men den fick det bli. Vi hade fått behålla den gamla ägarens köksmöbel, en 70-talsmodell i furu, med runt bord med iläggsskiva, och 4 runda stolar. Av och till har vi letat efter ny köksmöbel, men aldrig riktigt fastnat för någon. Vid 2010 års renovering hittade vi en underbar köksmöbel, i vitt med 6 stolar, som vi så länge kännt att vi behövde, så då passade jag på att måla den nya panelen vit. Vid 2006 års köksrenovering prioriterade vi inte att köpa en diskmaskin. Det hade vi aldrig haft någon, och vi tyckte inte det fanns plats för någon heller. Däremot ändrade vi oss under 2010, så idag har köket även en diskmaskin, och det är faktiskt jätteskönt.
Vedspisen finns fortfarande kvar, och värmer oss när det är riktigt kallt, och pannan inte längre orkar riktigt som det behövs. Så det vi har skapat nu är ett nytt kök, som berättar en 80 år gammal historia, som vi är jättenöjda med. Ja, inte golvet, där har vi redsan ångrat oss, men det går ju att göra om.
Bakgrund, husrenovering
Lästringe stationssamhälle växte fram under början det förra seklet som ett resultat av Egnahemspolitiken. Sedan den industriella revolutionen startats under mitten av 1800-talet gällde det för ett litet land som Sverige att kunna producera för att komma konkurrera i den världsomspännande handeln. Men landet hade ju levt under ett starkt förtryck under många år, och arbetarna förde en dämpad tillvaro, där tillflykten till flaskan inte skapade arbetare med vare sig stor motivation eller drivkraft.
Den politik man valde att enas om från de styrandes sida var till slut en morotspolitik där den skötsamme arbetaren, som höll snyggt omkring sig, försörjde familjen efter bästa förmåga och inte hemföll till superi kunde få ett egnahemslån av staten för att bygga sitt eget hem. Man menade från de styrandes sida att detta skulle öka motivationen till skötsamhets och nykterhet för arbetarna.
Samverkande för framväxten av Lästringe stationssamhälle kom även anläggandet av järnvägen att bli. Med den fanns det grund för exploatering av ett litet samhälle, liksom kastat ut raskt i åkermarken, som en av mina vänner uttryckte det då hon besökte oss första gången. Bilden nedan visar vägen till Lästringe station från norra delen av samhället. Från 1917 och framåt var här ett dynamiskt samhälle, fyllt av pulserande liv med flertalet tåg som passerade. Lästringe är även en av få platser utmed banan där det finns dubbelspår, vilket innebar att detta var en mötesplats för tågen.
Vid stationsplan byggdes även hotellet (Karlsborg) och handelshuset som långt fram i modern tid fungerade som handelsbod och taxirörelse. Alla dessa byggnader är idag privatbostäder.
Järnvägen anlades från 1913 till 1917, och de första husen i byn uppfördes redan från 1915. Ett av de äldre husen i byn är just hotellet, Karlsborg, som fått sin namn efter byggherrens ena son, Karl. Samma byggherre kom med tiden att bygga många hus i byn, kanske kommer fler av dem att nämnas här. Men bygget av Hotellet kom att avstanna och återupptas flera gånger under perioden fram till 1917. Pengarna räckte inte alla gånger till alla tankar man hade om det vackra gamla huset. Men 1917 stod hotellet klart att ta emot sina första gäster.
Vilhelmsdal byggdes från 1921 och framåt. Åtminstone har man tryckt in årtalet 1921 i grundmuren i källaren. Huset byggdes av körkarlen Lars Vilhelm Karlsson och hans hustru. Lars Vilhelm var körkarl på Oppeby i grannsocknen Tystberga, och troligtvis borgade hans arbetsgivare på Oppeby för att han var en skötsam arbetare som kunde komma i fråga för ett egnahemslån. Reglerna kring egnahemslånen sa nämligen att hade man sparat en slant, kunde man få låna lika mycket till förmånlig ränta. I pappren till huset som jag fick då jag köpte det gamla vackra huset finns det en pant uttagen 1924 på 5000 Rdr (riksdaler). Och jag förmodar att Lars Vilhelm och hans hustru har lyckats spara ihop grundplåten till tomten, och börjat uppföra huset ett par år tidigare, men nu behöver låna till dess slutförande. Man byggde huset som brukligt, i 2 våningar. I den nedre bodde byggherren själv med sin familj på 1 rum, köket och finrummet, och den övre våningen bodde en familj man hyrde ut åt. Likaså där uppe rörde det sig om kök, 1 rum och finrum, men även konstigt litet rum som vi än idag inte förstår oss på. Men kanske kompenserade det lilla rummet upp köket, då det är ett väldigt litet kök i den övre våningen.
Bilden visar Vilhelmsdal år 1964. Huset hade då haft några ägare, och användes nu mest som sommarbostad. I längan bakom huset inrymdes vedbodar, trägdårdsförvaring och de båda dassen, 1 till varje lägenhet. Man ser även på bilden att det tidigare gått en grusgång som kommit upp till veradan. Den har passerat den egna brunnen, där troligtvis hinken stått då man kom hem från sitt arbete, så man kunde pumpa upp vatten direkt. De som bodde i Vilhelmsdal hade troligtvis ingen bil förrän långt fram i tiden. På bilden från 1964 kan man se att det står en bil invid uthuslängan. Men än idag har vi svårt att få naturlig plats för två bilar på tomten. När vi köpte huset 31 år senare var det rödmålat, med eternitplattor och vita knutar. Grusgången var, och är, igensådd. Den gamla vackra balkongdörren med spröjsade fönster var bytt, troligtvis under 1990-talet mot ett stort fult fönster av 1970-talsmodell, och en liten konstig balkongdörr. Vi såg redan i inledningsskedet att huset verklige hade en potential. Men vi insåg från början att det var mycket att göra på det. Då det fungerat som sommarhus i 31 år, hade man bara gjort det allra nödvändigaste, ibland om ens det. Men fördelen var att huset var väldigt välbevarat i sitt ursprungsuppförande på det viset.
Från schratch
Den 27 oktober 2005 var den stora dagen. Vi lämnade det gamla älskade Tungelsta med sina kända anor, mot Lästringe i Sörmland säkert med anor, men inga av oss kända. Att det var en del att göra på huset visste vi ju, men ibland inser man liksom inte vidden av det som skall göras.
El började man dra in i hus under tidigt 1920-30-tal, beroende på ekonomi och intresse. Så här såg all el ut när vi kom. Just knappen bilden visar kan ju vara pittoresk. Många som köper äldre hus och renoverar dem kostar på sig att sätta tillbaks imitationer av just dessa gamla dosor. Problemet med våra var att de var i orginal (jättegulligt visserligen), men farligt. Dessa tillverkades av porslin och då de suttit uppe sedan man drog in el i huset var de i ganska dåligt skick. Elledningarna inuti var dragna med hjälp av metall, klädda med tyg. När en del kontakter byttes ut visade sig att det bara varit en tidsfråga innan man riskerade kabelbrand, då flera av de gamla elledningarna var brända invändigt.
Vi började med att tapetsera alla rummen. De flesta tapeterna var uppsatta nån gång under 1970-talet, så vi fick god inblick i det seklets rådande stilideal. Under arbetets gång insåg maken och hans kompis att man nån gång under årens lopp satt upp masonit för att jämna till väggarna. Masoniten har en viss livslängd, sedan buktar den sig. Gamla hus, byggda av trä rör sig ju, och av husets rörelser hade dels sågspånet som använts vid den första isoleringen flyttat på sig, ramlat ner och lagt sig som en korv kring alla golv dels hade masoniten bågnat av dess tyngd, och när man satte upp tapeterna hade man svårt att få dem att fästa för att väggarna inte var raka.
Det verkade som om hela huset höll på att bli ett dominospel. För att kunna dra ny el måste man först tapetsera om, men för att kunna göra det måste man rikta upp väggarna...för att kunna rikta upp väggarna...så där har det fortsatt. Vi ville ändå inte förhasta oss. det kändes viktigt att huset ficj vara med och säga sitt. Vi ville liksom bo in oss innan vi gick hårt åt det vackra gamla huset. Men nya tapeter kom upp, taken målades, ny el drogs i hela huset, och ny elcentral sattes upp. Den totala kostnaden för bara elarbetena har nog sammanlagt uppgått till omkring 80 000 kronor idag. Den el som fanns i huset var så pass svag att man inte ens lunde sätta in en spis. Den förra ägaren hade använt sig av vedspisen. Men det här berättar jag mera om när vi kommer in i köket.
Uppvuxet ur gräsmattan
När vi köpte det här underbara gamla huset var det som uppvuxet ur gräsmattan. Åren som sommarbostad med allt äldre ägare hade satt sina spår. Det dröjde inte l'nge förrän vi insåg att gamla hus inte mår bra av att ha gräsmattan intill husgrunden.
V¨r andra sommar här förstod vi att vi måste gräva fram huset. Vi hyrde en minigrävare, och satte oss in i hur man anlägger en grusgång. Tyvärr sammanföll grävarbetet med den värsta torkan. Men man lär sig med tiden. Marken var ju ojämn, så det var inte helt lätt att sitta uppe i grävaren, och träffa rätt varje gång maskinen rörde sig, och man skulle ta nya tag.
Vårt grävarbete sammanföll olyckligtvis med att grannarna i huset intill hade släkten på besök. Den dagen fick de lära sig en hel arsenal av svordomar så länge Bsngt satt vid spakarna. Men Bengt hanterade faktiskt inte grävandet, så jag fick lov att fråga Tobias, då 14 år om inte han kunde tänka sig att gräva vilket han mer än gärna gjorde.
Grävmaskinen var bara hyrd på en dag, så det gällde att utnyttja alla dagens timmar. Det var ju mycket som skulle grävas upp. Men alla år då växtligheten fått härja fritt hade satt sina spår. Gräsmattan genomkrosades av feta rötter från träden utanför tomten som vi fick hugga oss igenom.
I oktober tog vi de sista spadtagen på grusgången. Då hade vi med handkraft flyttat på 50 lass med grässvål med tillhörande undervegetation, rötter, stenar, mossa mm. Vi hade även flyttat 2 ton finkornig sand, packad den med packmaskin, skapat ett fall från huset, så vatten rann brot från huset istället för utmed grunden, och därefter ramat in det hela med trädgårdsslipers, gjort plats för utebelysning under sanden och vidare flyttat 8 ton singels som fick täcka hela grusgången från parkeringen vid uthuset, förbi hela gaveln på huset och ut genom grindarna på andra sidan ingången.
