Farmors gamla högskåp
Min farmor, Amanda, var född 1895. Hon var alltså 65 då jag föddes. Farmor var en märklig kvinna. Lång och magen, med en fet cigarr i munnen. Hon rökte Felix Brasil, stora tjocka cigarrer, som luktade starkt av cifarrök. Hela farmor luktade egntligen cigarrök.
Sinnebilden för platsbyggda högskåp hade jag fått genom farmor. Min farmor var över 60 då jag föddes. Hon var en gammal barsk bondmora, som visste var skåpet skulle stå. Hennes vanliga tillmäle för oss två syskon "ungjävel, eller jäntjävel", ord jag lärde mig att hata. Farmor hade två galna gäss. Troligtvis retade syrran och jag dem, för jag minns bäst att de anföll. Hanen sträckte ut halsen, ut med tunga, så väste han och jagade oss. Fick han tag i oss nöp han oss i låret eller rumpan eller nåt. Och det gjorde ont.
Ibland när man var hos farmor, vilket man var ofta då vi bodde 50 meter från varandra, sa hon: ta en kaka i skåpet. Skåpet, det var det gamla platsbyggda högskåpet det. det var grönmålat, men över och underskåp, och hängde samman med en hylla i mitten. På hyllan hade hon en brödburk. Men kakfaten såg så läckra ut. Jag vet inte om hon köpte eller bakade själv. Men det var kex, småkakor, bullar som jag vet att hon bakade själv, och gräddiga rulltårtsbitar med krämig fyllning.
När farmor sa sådär tittade man noga på kakfatet, för man fick bara en, så det gällde att ta den godaste. Och svältfödda på kakor som vi var, så valde man noga. Saft bjöd hon på oss till kakan, så där satt man uppflugen på den gamla gröna pinnstolen, med saftglaset och KAKAN. Så bet man njutningsfullt i den och... fylldes av avsmak. Den var hård, då den förvarats utan påse i skåpet, och smakade bara, just det cigarrök.
Med tiden har jag insett att farmor inte alls var imponerad av att få två små snorungar i huset intill på sin ålders höst. Troligtvis skrek vi och förde ett himla liv, vilket störde hennes lugna värld, fylld av höns, kor och gäss. När man blev vuxen och farmor gammal upplevde man henne bara som snäll. Förmodligen för att man växt till sig och inte terroriserade henne lika mycket som då man var liten.
Så gissa vilka vibbar jag fick av det gamla platsbyggda högskåpet i det som kom att bli mitt eget kök. Men här finns varken gäss eller cigarrer!
En hall, flera hallar...
När vi flyttade in hade huset som sagt två hallar. Dels den som synd på bilden, dels den från verandan. Den allra första vintern här var det så kallt att vi stängde av verandan helt, och bara använde den som syns på bilden. Men, som syns på bilden var det trångt i den hallen. Dels var dörren gammal och tunn. Så för att kompensera upp den tunna dörren hade man satt dit en innerdörr. Charmigt ja, men inte särskilt platsbesparande. Dessutom kommer Bengt från källaren på bilden (mitten), och dit är det ytterligare en dörr. Så om man skulle bära in pellets den vägen fick man gå in genom dörren, stänga den, sätta ner säcken, stänga innerdörren, öppna källardörren. Så var det med allt som skulle ner i källaren. Så arbetssamt att vi stängde den ingången, med nedkylning av huset som följd, eftersom verandan bara är charmig sommartid, då den inte är vinterbonad. För att göra saken än värre fanns det en skrubb, som mest var rörig, vilket skapade ett väldigt smalt gångutrymme i den hallen. (Skrubbväggen syns på bilden, bakom Bengts rygg). Så redan första året sa Bengt att han skulle öppna upp och göra en hall av de två huset rymde. Jag trodde vad jag ville om det men det skulle visa sig att det gick.
I kalkylen på tilläggsisoleringen låg att även avlasta ekonomin med pelletsinköp, då den har stigit mycket i pris sedan vi installerade den, och installera en luftluftvärmepump. Men med den knasiga planlösningen var vi uppe värmepump med dubbel insats, kostnad 54000 kronor. Vi visste att det skulle gå att få ner priset, bara man gjorde om lite så, Bengts gamla ide fick ny näring.
Detalj den smala "hallen" före ingreppen. Th, "verandahallen" i den gamla gula färgen efter de förra ägarna.
Det första som gjordes var att Igor, svärsonen, slog sig igenom den gamla skrubben. Jag höll på att laga mat, och det dånade och skakade så jag trodde hela kåken skulle rasa samman. Stundtals skakade hela kåken, så jag var tvungen att avbryta matlagningen och titta efter vad som höll på att hända. Jag insåg ju att om både tak och övervåning höll på att rasa in skulle jag inte kunna hindra, men det kändes skönare att kunna se i alla fall.
Bilden visar hur Igor precis tagit sig igeon de sista delarna av skrubben, och fram kom en bred och bra hall, vid foten av trappan upp i övervåningen.
Under arbetets gång kom den allra sötatse lilla nisch fram. Den var 120 cm bred, och ca 30 djup. Där hade tidigare hängt en alldeles perfekt klädhängar, som nu fick skryka på foten. Och jag såg genast hur en fondvägg växte fram i mina tankar kring nischen.
Bildserien visar nischen före och efter. Men dessemellan måste ju Bengt och jag ha våra mentala krig. Han ville inte alls ha en fottapet där, men det struntade jag i. Jag fixade när han var borta, så fick han komma hem och säga vad han ville sedan. När fondväggen var nästan klar kom näst yngste sonen hem med en alldeles underbar liten byrå, som passade så precis i nischen. Märkligt nog, kom den där lilla underbara byrån att lägga grunden för den resterande utformningen av resten av hallen, och alla färgval var givna, bara av en liten byrå. Här kan man också se att planlösningen blivit öppnare, allt har blivit luftigare, och istållet för två hallar, har vi idag en hall i fil. Än så länge är inte hallen hel klar, då jag fortfarande skall slipa fram patineringen av trappan, taket skall sänkas, spottar monteras och nytt golv i grå ek läggas. Men vi är en bra bir på väg. Och de gamla tunna dörrarna, de har fått stryka på foten för mer moderna alternativ i äldre stil.
Tillväxt & framtidstro
Då Lästringe stationssamhälle planerades rådde en god framtidstro. I landet hade Västra stambanan byggts inder mitten av 1800-talet. Västra stambanan tillkom på statligt initiativ för att förena de båda stora handelsstäderna, Stockholm och Göteborg och förkorta restiden dem emellan, som innan tagit ett par veckor att forcera, efter Göta kanals tillkomst tagit 4 dagar, och nu med tåg kortats till 14 timmar. 1862 stod hela bygget klart och de första tågen rullade hela sträckan.
Det dröjde inte länge innan andra delar av landet insåg fördelarna med tåget och röster började höjas för att bygga en del mellan Järna och Malmö. Men då Västra stambanan nyligen färdigställts till dryga kostnader fanns inga pengar kvar i den staliga kassan att bygga mera järnväg för. Därför kom det att ta flera år av planering och strukturering innan man hade sträckningen och finansieringen klar för Södera stambanan.
Först gällde det att sälja in iden med fördelen av ett utbrett järnvägsnät sill socknarna, föregångarna till kommunerna. Meningen var nämligen att socknarna skulle bära huvudkostnaden. Det här har bidragit till hur banans sträckning ser ut. Trosa till exempel, valde att stå utanför, och järbvägen drogs istället genom Vagnhärad och Västerljung, som vid den här tiden var egna socknar.
Lästringe socken var vid den här tiden en utpräglad jordbruksbygd, dominerad av starka jordägare på Gärdesta. Jordbrukarna i bygden insåg nyttan av ha en järnväg att frakta bland annat spannmål på, varför den delen av sträckningen var given. När det sedan kom till kritan visade det sig att landskapets topografi hade mer att säga i saken, så många privata aktörer har i slutändan varit med och påverkat sträckningen sntingen genom donation av egna medel, eller genom donation av mark som möjligjort järnvägens nuvarande sträckning.
På grund av alla dessa om och men kom järnvägen inte att börja byggas förrän år 1913, och inte att slutföras förrän 1917. Bilden ovan visar vilken framtidstro man hyste till den nya järnvägssträckningen. den visar Lästringe centrumkärna, men hotelet Karlsborg till höger, Lästringe station i mitten, Lästringe handelshus till vänster, och där bakom Lästringe banvaktarstuga.
Bilden föreställer en del av anläggandet av stambanan förbi Lästringe,
Idag frågar man sig vem som bodde på hotel i Lästringe, men det har tidgare varit ett sjudande liv i bygden. Tidigare på den här bloggen har jag berättat att Lästringe är en av få platser utmed Södra stanbanan där det är dubbelspår. Detta möjligjorde på sin tid omlastning och lastning av vagnar, Härifrån kunde man även frakta gods. Än idag finns godsstationsdelen kvar i Lästringe stationshus, som idag ägs av en privatperson. Med tiden kom Runsta mejeri att etableras här. Här tillagades ostar, som vägde upp till 20 kg, som skulle vändas på med handkraft. det var ju inte så mycket som var mekaniserat då som idag.
Bostäderna i Lästringe började byggas från 1913. Husen i centrumkärnan började byggas den tiden. Likaså Tabernaklet, som var en baptiskkyrka som byggdes i utkanten av samhället. Här etablerades den första Kooperationen, konsum är 1915. Det här visar att det vi idag kallar för Lästringe samhälle etablerades främst för att serva sitt omland. Först från tidigt 1920-tal började egnahemmarna komma och slå ner sina bopålar. Lars Vilhelm var en av dem, byggherren till Vilhelmsdal, dår vi bor idag. En annan byggherre var Anders Andersson, som kom att bli rikskändis på sin tid.
Anders föddes i Västerljungs socken. Där lärde han sig spela fiol av sin farfar. I vuxen ålder tog Anders tjänst i Lästringe. Han fortsatte med sitt fiolspel vid fester och på danser. Anders kom att utveckla en special stråkteknik som gjorde honom till riksspeleman i unga år. Även han beslöt sig för att bygga sitt eget hem, Anderslund i Lästringe. Något år före Lars Vilhelm, men på tomten alldeles intill. I den föörsta byggandsfasen byggdes 12 egnahem av samma form. Det var hus i 2 våningar, med samma grundplan. Taket var brutet enligt tidens ideal. varje hus rymde 2 familjer. Byggherren med familj i nedervåningen, hyresgästen med familj i den övre. För värmens skull satte man in kakelugnar, i vilkas man eldade en eld morgon och kväll. När elden brunnit ner helt stängde man spjället och lät värmen i ugnen hålla skorstensstocken varm. På det viset hade man hela tiden en jämn värme. För att behålla värmen i huset hade man dörrar till varje rum, som stängdes noggrant. Man hade även höga trösklar, allt för att spra på värmen.
Baptistkyrkan berättar en hel del om det ideal som rådde vid tiden för egnahemsuppbyggnaden. Det var ju så att för att få sitt egnahemslån måste man ju vara så pass skötsam att man dels kunde få rekomendationer av sin arbetsgivare, dels hade sparat ihop grundplåten själv. Det här utbildade logeverksamheten, dit de flesta sökte sig för att i genemskapen hålla sig på den rätta vägen. Peppa och stötta varandra skulle vi säga idag. Man kollade helt sonika snett på den som inte var med. Sedan gammalt hyste man ett visst agg mot "prästerskapet", sedan de missbrukat sin ställningen under främst 1800-talet, medan ännu husbondestadgan fanns kvar. Det låg alltså i tiden att ansluta sig till kyrkan, men helst inte till det vi idag kallar Svenska kyrkan, man etablerade hellre en demokratisk församling, där ingen stod över den andra.
Varje lägenhet hade kök, 1 sovrum, 1 finrum, och en farstu. Troligtvis har verandan som finns på Vilhelmsdal byggts till senare. man delade antagligen ytterdörr. I den nedre hallen hängde byggherrens familj av sig sina kläder, medan hyresgästen med familj fick hänga av sig sina kläder en trappa upp, utanför köket. Familjerna hade många barn vid den här tiden. Upp till 8-10 var ingen ovanlighet. Det här gör att det grynede egnahemssamhället Lästringe med sina 12 hus kunde rymma en så pass stor befolkning som 72 personer. Idag rymmer Lästringe 52 bostäder, men bara ca 202 invånare.
Bildkällor; Google bilder samt Helena Nybergs arkiv
Let´s go into the kitchen
Det gamla köket förtjänar sitt eget avsnitt. Ibland kan man ju undra hur irrationell människan kan vara. När vi hittade Vilhelmsdal hade vi ju letat hus i flera månader. Vårt eget ställe var sålt, med spikat avträdesdatum. Men vi hittade ingenting som helt passade oss båda.
Vår nya bostad skulle ha en historia. Man skulle kunna läsa av lager på lager av människors verksamhet och förhoppningar i huset. Helst utan för mycket spöken i garderoberna. Vidare skulle Bengt lätt kunna ta sig till jobbet i Tyresö, alltså närhet till motorväg var viktigt. Vi behövde minst 4 rum. Mark bodde hemma, han var 20 år, och det måste finnas ett rum för honom. Eftersom vi har 8 barn tillsammans och inte alla dessa hade körkort, än mindre bil, måste det ligga på normalt avstånd till allmänna kommunikationer.
Som om inte de kraven var nog skulle huset vara byggt på husgrund, inte stolpar. Och eftersom vi var vana vid 2500 m2 tom, måste det vara stor tomt till. Allra helst skulle det också finnas kommunalt va dit vi kom.
Vilhelmsdal var objekt nr 16 som vi tittade på. Egentligen hade Anna och jag varit och tittat på ett modernt hus med pool, inte långt från Vilhelmsdal. Huset var jättefint, det var inte mycket som behövde göras, elen utbytt, det låg i ett samhälle, skolan ganska nära. Trakten verkade historisk, men köket var pyttelitet, och planlösningen hopplös. För att inte tala om samhället. Ingen av oss gillade det samhället. Vi hade lite bråttom, men jag sa till Anna att vi skulle slinka in och kolla på det nya objektet jag hittat, där visning skulle vara nästkommande lördag.
Det var tur att Anna var med, för jag höll på att köra fel. samhället tog liksom slut innan det ens hade börjat. Men när vi kom ut i skogen efter 2 min sa Anna, vänd mamma, det här är fel. Vi snirklade oss in i det pyttelilla samhället, fullt av roliga hus, där fantasin retades av flera av dem, och många andra verkligen redan vid första anblicken talade om hur samhället vuxit fram och vilka värderingar som styrt framväxten.
Anna såg direkt när vi var framme. Jag var mer tveksam, men då jag tittade på det kände jag direkt, "där var ju huset vi letat efter". 2 våningar, byggt i äldre stil, med brutet tak. En urgullig glasveranda, med balkong på övervåningen. Stor gräsmatta där bland annat barnbarnet i Annas mage kunde tumla runt, och Tobias studmatta skulle få plats. Ingen pool, men det kunde man ju göra en. Där hade vi grunden för valet av hus.
Som sagt. Vilhelmsdal hade fungerat som sommarbostad de senaste 30 åren. Damen som ägde det började vara till åren kommen, och hon var fullt nöjd med vedspisen som tillägg till oljeeldningen. Där kunde man även laga mat. Då man inte eldade i vedspisen hade hon en liten lös spis, som gick på någon slags lågfas. Den hade två plattor och en liten ugn. Alltså, ingen spis i huset! Det kände ju vi att var prio 1, sätta in en normal spis i huset. Skåpinredningen kände jag igen från något tidigt 60-talsideal, med snedskåp med skjutdörrar, en bänkgöjd som låg på 60 cm, där man fick stå böjd och diska och laga mat. Där den stora beredningsbänken var placerad utmed ena väggen. Köket hade gott om lådor och skåp, och ett bakbord var inbyggt i beredningsbänken, så egentligen hade köket många plus. Men elen var hopplöst dragen. Det gick inte att sätta in en micro, till det fanns inga urtag. Likaså fönsterbelysningarna var bara att glömma. För att inte tala om det där med spis. Elskåpet var inte ens utbyggt för att klara en sådan belastning! Så nog fanns det att göra alltid.
Men det mest värdefulla var den så välbevarade inredningen från det huset var ungt. Här fanns som sagt vedspisen kvar, av märke Näfvekvarn, i norra hörnan stod ett platsbyggt högskåp. Sådana som man byggde in i köken förr i världen. Jag minns att farmor hade ett högskåp, där hon alltid förvarade bland annat KAKFATET. Hade man tur erbjöd farmor alltid att man fick ta en kaka. Då tittade man länge på kakorna, valde sedan den som såg läckrast ut, bet förhoppningsfullt i den, och kände...smaken av hennes cigarrer! Nu skulle vi få ett eget högskåp, men här skulle ingen cigarrdoft förstöra smaken av kakorna!
Vi bestämde oss för att bo in oss, och känna av hur vi skulle göra med huset innan vi satte kofoten i väggarna. Så våren 2006 kände vi att det var dags. Jag var bestämd på 2 punkter. Vedspisen och högskåpet skulle stå kvar. Sedan fick han fria händer. Togigt nog finns det inte en enda heö vägg i det här huset. Byggherren prioriterade ljusinsläpp, så varje vägg har antingen fönster eller dörr. Och vedspisen står i ena hörnet och högskåpet i det andra. Den gamla utrustningen revs utan problem. Och eftersom det var så många dyra lösningar som måste göras så valde vi att köpa begagnade skåp, som man med tiden kan byta luckorna på.
I högsåpet, och under masoniten i hela köket fanns den gamla fina pärlsponten kvar. Förhoppningen var att kunna behålla den, men vi insåg snart att väggarna var så pass dåligt islolerade att det skulle bli alldeles för kallt att spara på den. Likså golvet under mattan var av trä, men det skulle bli alldeles för kallt att använda det, så det blev att lägga ett nytt golv med moderna material. Svårigheterna kom när kökstaket skulle målas. Taket var ett gammalt brädtak, som vi ville ha kvar, och här hade förra ägaren varit framme med plastfärg a la 70-tal. När man målade den med moderna metoder rullade den gamla färgen ihop sig. Som väl är har vi en målare i byn som kunde ge oss goda råd gällande färgval. Kökets andra utmaning kom när vattnet skulle anslutas till de gamla rören. I dagen läge frågar man sig varför vi inte gjorde stambyte del 1 redan då, men det gjorde vi inte. Bengt hade jätteproblem innan han lyckades lösa hur han skulle ansluta de nya rören med de gamla, men efter mycket bryderi lyckades han lösa det. Som ersättning för den gamla pärlsponten som vi inte kunde bevara köpte vi ny pärlspont, som vi spikade upp till halva vägglängden, men lät vara kvar furufärgad då det passade bäst så.
Under hela den här tiden hade vi som väl var köket i den övre lägenheten att laga mat och diska i. Hela vår köksutrustning var mer eller mindre nerpackad, vi hade bara det allra nödvändigaste framplockat. Rörigt värre kan man verkligen säga. Det nya köket byggdes efter principen, bevara det gamla, låt huset berätta sin historia, men gör det modernt. Vi ville ha en tapet som antydde något om husets ålder, så efter mycket letande hittade vi Anno 1907, som var svindyr, men den fick det bli. Vi hade fått behålla den gamla ägarens köksmöbel, en 70-talsmodell i furu, med runt bord med iläggsskiva, och 4 runda stolar. Av och till har vi letat efter ny köksmöbel, men aldrig riktigt fastnat för någon. Vid 2010 års renovering hittade vi en underbar köksmöbel, i vitt med 6 stolar, som vi så länge kännt att vi behövde, så då passade jag på att måla den nya panelen vit. Vid 2006 års köksrenovering prioriterade vi inte att köpa en diskmaskin. Det hade vi aldrig haft någon, och vi tyckte inte det fanns plats för någon heller. Däremot ändrade vi oss under 2010, så idag har köket även en diskmaskin, och det är faktiskt jätteskönt.
Vedspisen finns fortfarande kvar, och värmer oss när det är riktigt kallt, och pannan inte längre orkar riktigt som det behövs. Så det vi har skapat nu är ett nytt kök, som berättar en 80 år gammal historia, som vi är jättenöjda med. Ja, inte golvet, där har vi redsan ångrat oss, men det går ju att göra om.
Bakgrund, husrenovering
Lästringe stationssamhälle växte fram under början det förra seklet som ett resultat av Egnahemspolitiken. Sedan den industriella revolutionen startats under mitten av 1800-talet gällde det för ett litet land som Sverige att kunna producera för att komma konkurrera i den världsomspännande handeln. Men landet hade ju levt under ett starkt förtryck under många år, och arbetarna förde en dämpad tillvaro, där tillflykten till flaskan inte skapade arbetare med vare sig stor motivation eller drivkraft.
Den politik man valde att enas om från de styrandes sida var till slut en morotspolitik där den skötsamme arbetaren, som höll snyggt omkring sig, försörjde familjen efter bästa förmåga och inte hemföll till superi kunde få ett egnahemslån av staten för att bygga sitt eget hem. Man menade från de styrandes sida att detta skulle öka motivationen till skötsamhets och nykterhet för arbetarna.
Samverkande för framväxten av Lästringe stationssamhälle kom även anläggandet av järnvägen att bli. Med den fanns det grund för exploatering av ett litet samhälle, liksom kastat ut raskt i åkermarken, som en av mina vänner uttryckte det då hon besökte oss första gången. Bilden nedan visar vägen till Lästringe station från norra delen av samhället. Från 1917 och framåt var här ett dynamiskt samhälle, fyllt av pulserande liv med flertalet tåg som passerade. Lästringe är även en av få platser utmed banan där det finns dubbelspår, vilket innebar att detta var en mötesplats för tågen.
Vid stationsplan byggdes även hotellet (Karlsborg) och handelshuset som långt fram i modern tid fungerade som handelsbod och taxirörelse. Alla dessa byggnader är idag privatbostäder.
Järnvägen anlades från 1913 till 1917, och de första husen i byn uppfördes redan från 1915. Ett av de äldre husen i byn är just hotellet, Karlsborg, som fått sin namn efter byggherrens ena son, Karl. Samma byggherre kom med tiden att bygga många hus i byn, kanske kommer fler av dem att nämnas här. Men bygget av Hotellet kom att avstanna och återupptas flera gånger under perioden fram till 1917. Pengarna räckte inte alla gånger till alla tankar man hade om det vackra gamla huset. Men 1917 stod hotellet klart att ta emot sina första gäster.
Vilhelmsdal byggdes från 1921 och framåt. Åtminstone har man tryckt in årtalet 1921 i grundmuren i källaren. Huset byggdes av körkarlen Lars Vilhelm Karlsson och hans hustru. Lars Vilhelm var körkarl på Oppeby i grannsocknen Tystberga, och troligtvis borgade hans arbetsgivare på Oppeby för att han var en skötsam arbetare som kunde komma i fråga för ett egnahemslån. Reglerna kring egnahemslånen sa nämligen att hade man sparat en slant, kunde man få låna lika mycket till förmånlig ränta. I pappren till huset som jag fick då jag köpte det gamla vackra huset finns det en pant uttagen 1924 på 5000 Rdr (riksdaler). Och jag förmodar att Lars Vilhelm och hans hustru har lyckats spara ihop grundplåten till tomten, och börjat uppföra huset ett par år tidigare, men nu behöver låna till dess slutförande. Man byggde huset som brukligt, i 2 våningar. I den nedre bodde byggherren själv med sin familj på 1 rum, köket och finrummet, och den övre våningen bodde en familj man hyrde ut åt. Likaså där uppe rörde det sig om kök, 1 rum och finrum, men även konstigt litet rum som vi än idag inte förstår oss på. Men kanske kompenserade det lilla rummet upp köket, då det är ett väldigt litet kök i den övre våningen.
Bilden visar Vilhelmsdal år 1964. Huset hade då haft några ägare, och användes nu mest som sommarbostad. I längan bakom huset inrymdes vedbodar, trägdårdsförvaring och de båda dassen, 1 till varje lägenhet. Man ser även på bilden att det tidigare gått en grusgång som kommit upp till veradan. Den har passerat den egna brunnen, där troligtvis hinken stått då man kom hem från sitt arbete, så man kunde pumpa upp vatten direkt. De som bodde i Vilhelmsdal hade troligtvis ingen bil förrän långt fram i tiden. På bilden från 1964 kan man se att det står en bil invid uthuslängan. Men än idag har vi svårt att få naturlig plats för två bilar på tomten. När vi köpte huset 31 år senare var det rödmålat, med eternitplattor och vita knutar. Grusgången var, och är, igensådd. Den gamla vackra balkongdörren med spröjsade fönster var bytt, troligtvis under 1990-talet mot ett stort fult fönster av 1970-talsmodell, och en liten konstig balkongdörr. Vi såg redan i inledningsskedet att huset verklige hade en potential. Men vi insåg från början att det var mycket att göra på det. Då det fungerat som sommarhus i 31 år, hade man bara gjort det allra nödvändigaste, ibland om ens det. Men fördelen var att huset var väldigt välbevarat i sitt ursprungsuppförande på det viset.
Från schratch
Den 27 oktober 2005 var den stora dagen. Vi lämnade det gamla älskade Tungelsta med sina kända anor, mot Lästringe i Sörmland säkert med anor, men inga av oss kända. Att det var en del att göra på huset visste vi ju, men ibland inser man liksom inte vidden av det som skall göras.
El började man dra in i hus under tidigt 1920-30-tal, beroende på ekonomi och intresse. Så här såg all el ut när vi kom. Just knappen bilden visar kan ju vara pittoresk. Många som köper äldre hus och renoverar dem kostar på sig att sätta tillbaks imitationer av just dessa gamla dosor. Problemet med våra var att de var i orginal (jättegulligt visserligen), men farligt. Dessa tillverkades av porslin och då de suttit uppe sedan man drog in el i huset var de i ganska dåligt skick. Elledningarna inuti var dragna med hjälp av metall, klädda med tyg. När en del kontakter byttes ut visade sig att det bara varit en tidsfråga innan man riskerade kabelbrand, då flera av de gamla elledningarna var brända invändigt.
Vi började med att tapetsera alla rummen. De flesta tapeterna var uppsatta nån gång under 1970-talet, så vi fick god inblick i det seklets rådande stilideal. Under arbetets gång insåg maken och hans kompis att man nån gång under årens lopp satt upp masonit för att jämna till väggarna. Masoniten har en viss livslängd, sedan buktar den sig. Gamla hus, byggda av trä rör sig ju, och av husets rörelser hade dels sågspånet som använts vid den första isoleringen flyttat på sig, ramlat ner och lagt sig som en korv kring alla golv dels hade masoniten bågnat av dess tyngd, och när man satte upp tapeterna hade man svårt att få dem att fästa för att väggarna inte var raka.
Det verkade som om hela huset höll på att bli ett dominospel. För att kunna dra ny el måste man först tapetsera om, men för att kunna göra det måste man rikta upp väggarna...för att kunna rikta upp väggarna...så där har det fortsatt. Vi ville ändå inte förhasta oss. det kändes viktigt att huset ficj vara med och säga sitt. Vi ville liksom bo in oss innan vi gick hårt åt det vackra gamla huset. Men nya tapeter kom upp, taken målades, ny el drogs i hela huset, och ny elcentral sattes upp. Den totala kostnaden för bara elarbetena har nog sammanlagt uppgått till omkring 80 000 kronor idag. Den el som fanns i huset var så pass svag att man inte ens lunde sätta in en spis. Den förra ägaren hade använt sig av vedspisen. Men det här berättar jag mera om när vi kommer in i köket.
Uppvuxet ur gräsmattan
När vi köpte det här underbara gamla huset var det som uppvuxet ur gräsmattan. Åren som sommarbostad med allt äldre ägare hade satt sina spår. Det dröjde inte l'nge förrän vi insåg att gamla hus inte mår bra av att ha gräsmattan intill husgrunden.
V¨r andra sommar här förstod vi att vi måste gräva fram huset. Vi hyrde en minigrävare, och satte oss in i hur man anlägger en grusgång. Tyvärr sammanföll grävarbetet med den värsta torkan. Men man lär sig med tiden. Marken var ju ojämn, så det var inte helt lätt att sitta uppe i grävaren, och träffa rätt varje gång maskinen rörde sig, och man skulle ta nya tag.
Vårt grävarbete sammanföll olyckligtvis med att grannarna i huset intill hade släkten på besök. Den dagen fick de lära sig en hel arsenal av svordomar så länge Bsngt satt vid spakarna. Men Bengt hanterade faktiskt inte grävandet, så jag fick lov att fråga Tobias, då 14 år om inte han kunde tänka sig att gräva vilket han mer än gärna gjorde.
Grävmaskinen var bara hyrd på en dag, så det gällde att utnyttja alla dagens timmar. Det var ju mycket som skulle grävas upp. Men alla år då växtligheten fått härja fritt hade satt sina spår. Gräsmattan genomkrosades av feta rötter från träden utanför tomten som vi fick hugga oss igenom.
I oktober tog vi de sista spadtagen på grusgången. Då hade vi med handkraft flyttat på 50 lass med grässvål med tillhörande undervegetation, rötter, stenar, mossa mm. Vi hade även flyttat 2 ton finkornig sand, packad den med packmaskin, skapat ett fall från huset, så vatten rann brot från huset istället för utmed grunden, och därefter ramat in det hela med trädgårdsslipers, gjort plats för utebelysning under sanden och vidare flyttat 8 ton singels som fick täcka hela grusgången från parkeringen vid uthuset, förbi hela gaveln på huset och ut genom grindarna på andra sidan ingången.
Bakgrund, husrenovering
Lästringe stationssamhälle växte fram under början det förra seklet som ett resultat av Egnahemspolitiken. Sedan den industriella revolutionen startats under mitten av 1800-talet gällde det för ett litet land som Sverige att kunna producera för att komma konkurrera i den världsomspännande handeln. Men landet hade ju levt under ett starkt förtryck under många år, och arbetarna förde en dämpad tillvaro, där tillflykten till flaskan inte skapade arbetare med vare sig stor motivation eller drivkraft.
Den politik man valde att enas om från de styrandes sida var till slut en morotspolitik där den skötsamme arbetaren, som höll snyggt omkring sig, försörjde familjen efter bästa förmåga och inte hemföll till superi kunde få ett egnahemslån av staten för att bygga sitt eget hem. Man menade från de styrandes sida att detta skulle öka motivationen till skötsamhets och nykterhet för arbetarna.
Samverkande för framväxten av Lästringe stationssamhälle kom även anläggandet av järnvägen att bli. Med den fanns det grund för exploatering av ett litet samhälle, liksom kastat ut raskt i åkermarken, som en av mina vänner uttryckte det då hon besökte oss första gången. Bilden nedan visar vägen till Lästringe station från norra delen av samhället. Från 1917 och framåt var här ett dynamiskt samhälle, fyllt av pulserande liv med flertalet tåg som passerade. Lästringe är även en av få platser utmed banan där det finns dubbelspår, vilket innebar att detta var en mötesplats för tågen.
Vid stationsplan byggdes även hotellet (Karlsborg) och handelshuset som långt fram i modern tid fungerade som handelsbod och taxirörelse. Alla dessa byggnader är idag privatbostäder.
Järnvägen anlades från 1913 till 1917, och de första husen i byn uppfördes redan från 1915. Ett av de äldre husen i byn är just hotellet, Karlsborg, som fått sin namn efter byggherrens ena son, Karl. Samma byggherre kom med tiden att bygga många hus i byn, kanske kommer fler av dem att nämnas här. Men bygget av Hotellet kom att avstanna och återupptas flera gånger under perioden fram till 1917. Pengarna räckte inte alla gånger till alla tankar man hade om det vackra gamla huset. Men 1917 stod hotellet klart att ta emot sina första gäster.
Vilhelmsdal byggdes från 1921 och framåt. Åtminstone har man tryckt in årtalet 1921 i grundmuren i källaren. Huset byggdes av körkarlen Lars Vilhelm Karlsson och hans hustru. Lars Vilhelm var körkarl på Oppeby i grannsocknen Tystberga, och troligtvis borgade hans arbetsgivare på Oppeby för att han var en skötsam arbetare som kunde komma i fråga för ett egnahemslån. Reglerna kring egnahemslånen sa nämligen att hade man sparat en slant, kunde man få låna lika mycket till förmånlig ränta. I pappren till huset som jag fick då jag köpte det gamla vackra huset finns det en pant uttagen 1924 på 5000 Rdr (riksdaler). Och jag förmodar att Lars Vilhelm och hans hustru har lyckats spara ihop grundplåten till tomten, och börjat uppföra huset ett par år tidigare, men nu behöver låna till dess slutförande. Man byggde huset som brukligt, i 2 våningar. I den nedre bodde byggherren själv med sin familj på 1 rum, köket och finrummet, och den övre våningen bodde en familj man hyrde ut åt. Likaså där uppe rörde det sig om kök, 1 rum och finrum, men även konstigt litet rum som vi än idag inte förstår oss på. Men kanske kompenserade det lilla rummet upp köket, då det är ett väldigt litet kök i den övre våningen.
Bilden visar Vilhelmsdal år 1964. Huset hade då haft några ägare, och användes nu mest som sommarbostad. I längan bakom huset inrymdes vedbodar, trägdårdsförvaring och de båda dassen, 1 till varje lägenhet. Man ser även på bilden att det tidigare gått en grusgång som kommit upp till veradan. Den har passerat den egna brunnen, där troligtvis hinken stått då man kom hem från sitt arbete, så man kunde pumpa upp vatten direkt. De som bodde i Vilhelmsdal hade troligtvis ingen bil förrän långt fram i tiden. På bilden från 1964 kan man se att det står en bil invid uthuslängan. Men än idag har vi svårt att få naturlig plats för två bilar på tomten. När vi köpte huset 31 år senare var det rödmålat, med eternitplattor och vita knutar. Grusgången var, och är, igensådd. Den gamla vackra balkongdörren med spröjsade fönster var bytt, troligtvis under 1990-talet mot ett stort fult fönster av 1970-talsmodell, och en liten konstig balkongdörr. Vi såg redan i inledningsskedet att huset verklige hade en potential. Men vi insåg från början att det var mycket att göra på det. Då det fungerat som sommarhus i 31 år, hade man bara gjort det allra nödvändigaste, ibland om ens det. Men fördelen var att huset var väldigt välbevarat i sitt ursprungsuppförande på det viset.
Nyårstankar
Så var det återigen nytt år. Varje gång det är nyårsafton funderar man ju på vad nästra år kan komma att bära med sig. Jag har sedan länge haft en känsla av att det kommande året kommer att gå lite i samma anda som själva nyårsaftonen. Nu kan man inte säga att det nya året blir exakt som nyårsaftonen var, men man kan få en liten hint av hur året skall bli genom det man gör på nyårsaftonen.
Förra året till exempel. På nyårsaftonen hade vi en resa till Hurgada inbokad. Jag skulle fylla 50, vilket jag ville fly från. När mannen i mitt liv fyllde 50 slet vi som skållade gnagare med att tillaga en buffe, och fick sedan tillbringa resten av festen i diskbaljan, vilket vi inte hade lust med en gång till. Året som gick reste vi utomlands inte mindre än 3 ggr. Vi som fram till 1998 inte kom längre än till Norge med bil eller Finland med kryssningsfartyg.
Vi hade väl av och till tänkt tanken att sätta hammaren i huset och göra något av våra drömmar, och jag hyste väl en förhoppning om att slutföra studierna. Men det var inget som direkt pågick under förra nyårsaftonen.
Året som gick kom det sig att vi, efter mycket tvekan tog ett stort lån för att bygga det badrum det här huset alltid saknat, tilläggsisolera väggarna, byta pannan som vi pratat om så många gånger, och Bengt hoppades bygga altanen han drömde om.
I mars bestämde vi oss. Sedan dess har året präglats av hårda studier, slit med fasader, eternitplattor, ruttet trä och badrumsbygget. Och resor. Vi har varit i Egypten, Paris, kört genom Danmark, varit i Tyskland. Allt detta under ett och samma år.
Den här nyårsaftonen firade vi tillsammans med daghusse, syrran, hennes man och hund. Återigen har vi en resa bokad, och på dagen lämnade jag in en rad på v 75, tänkte jag bara skulle köra igenom de gamla jag hade, skulle kanske räcka till den här lilla raden. Döm om min förvåning när jag fick nästan 900 kronor tillbaka! Så det blir spännande att se vad det här året bär med sig.
Välkommen till min nya blogg!
Då Lästringe stationssamhälle planerades rådde en god framtidstro. I landet hade Västra stambanan byggts inder mitten av 1800-talet. Västra stambanan tillkom på statligt initiativ för att förena de båda stora handelsstäderna, Stockholm och Göteborg och förkorta restiden dem emellan, som innan tagit ett par veckor att forcera, efter Göta kanals tillkomst tagit 4 dagar, och nu med tåg kortats till 14 timmar. 1862 stod hela bygget klart och de första tågen rullade hela sträckan.
Lästringe stationssamhälle växte fram under början det förra seklet som ett resultat av Egnahemspolitiken. Sedan den industriella revolutionen startats under mitten av 1800-talet gällde det för ett litet land som Sverige att kunna producera för att komma konkurrera i den världsomspännande handeln. Men landet hade ju levt under ett starkt förtryck under många år, och arbetarna förde en dämpad tillvaro, där tillflykten till flaskan inte skapade arbetare med vare sig stor motivation eller drivkraft.
