Lästringe stationssamhälle växte fram under början det förra seklet som ett resultat av Egnahemspolitiken. Sedan den industriella revolutionen startats under mitten av 1800-talet gällde det för ett litet land som Sverige att kunna producera för att komma konkurrera i den världsomspännande handeln. Men landet hade ju levt under ett starkt förtryck under många år, och arbetarna förde en dämpad tillvaro, där tillflykten till flaskan inte skapade arbetare med vare sig stor motivation eller drivkraft.

Den politik man valde att enas om från de styrandes sida var till slut en morotspolitik där den skötsamme arbetaren, som höll snyggt omkring sig, försörjde familjen efter bästa förmåga och inte hemföll till superi kunde få ett egnahemslån av staten för att bygga sitt eget hem. Man menade från de styrandes sida att detta skulle öka motivationen till skötsamhets och nykterhet för arbetarna.

Samverkande för framväxten av Lästringe stationssamhälle kom även anläggandet av järnvägen att bli. Med den fanns det grund för exploatering av ett litet samhälle, liksom kastat ut raskt i åkermarken, som en av mina vänner uttryckte det då hon besökte oss första gången.  Bilden nedan visar vägen till Lästringe station från norra delen av samhället. Från 1917 och framåt var här ett dynamiskt samhälle, fyllt av pulserande liv med flertalet tåg som passerade. Lästringe är även en av få platser utmed banan där det finns dubbelspår, vilket innebar att detta var en mötesplats för tågen.

Vid stationsplan byggdes även hotellet (Karlsborg) och handelshuset som långt fram i modern tid fungerade som handelsbod och taxirörelse. Alla dessa byggnader är idag privatbostäder.

Järnvägen anlades från 1913 till 1917, och de första husen i byn uppfördes redan från 1915. Ett av de äldre husen i byn är just hotellet, Karlsborg, som fått sin namn efter byggherrens ena son, Karl.  Samma byggherre kom med tiden att bygga många hus i byn, kanske kommer fler av dem att nämnas här. Men bygget av Hotellet kom att avstanna och återupptas flera gånger under perioden fram till 1917. Pengarna räckte inte alla gånger till alla tankar man hade om det vackra gamla huset. Men 1917 stod hotellet klart att ta emot sina första gäster.

Vilhelmsdal byggdes från 1921 och framåt. Åtminstone har man tryckt in årtalet 1921 i grundmuren i källaren. Huset byggdes av körkarlen Lars Vilhelm Karlsson och hans hustru. Lars Vilhelm var körkarl på Oppeby i grannsocknen Tystberga, och troligtvis borgade hans arbetsgivare på Oppeby för att han var en skötsam arbetare som kunde komma i fråga för ett egnahemslån. Reglerna kring egnahemslånen sa nämligen att hade man sparat en slant, kunde man få låna lika mycket till förmånlig ränta. I pappren till huset som jag fick då jag köpte det gamla vackra huset finns det en pant uttagen 1924 på 5000 Rdr (riksdaler).  Och jag förmodar att Lars Vilhelm och hans hustru har lyckats spara ihop grundplåten till tomten, och börjat uppföra huset ett par år tidigare, men nu behöver låna till dess slutförande. Man byggde huset som brukligt, i 2 våningar. I den nedre bodde byggherren själv med sin familj på 1 rum, köket och finrummet, och den övre våningen bodde en familj man hyrde ut åt. Likaså där uppe rörde det sig om kök, 1 rum och finrum, men även konstigt litet rum som vi än idag inte förstår oss på. Men kanske kompenserade det lilla rummet upp köket, då det är ett väldigt litet kök i den övre våningen.

Bilden visar Vilhelmsdal år 1964. Huset hade då haft några ägare, och användes nu mest som sommarbostad. I längan bakom huset inrymdes vedbodar, trägdårdsförvaring och de båda dassen, 1 till varje lägenhet. Man ser även på bilden att det tidigare gått en grusgång som kommit upp till veradan. Den har passerat den egna brunnen, där troligtvis hinken stått då man kom hem från sitt arbete, så man kunde pumpa upp vatten direkt. De som bodde i Vilhelmsdal hade troligtvis ingen bil förrän långt fram i tiden. På bilden från 1964 kan man se att det står en bil invid uthuslängan.  Men än idag har vi svårt att få naturlig plats för två bilar på tomten. När vi köpte huset 31 år senare var det rödmålat, med eternitplattor och vita knutar. Grusgången var, och är, igensådd. Den gamla vackra balkongdörren med spröjsade fönster var bytt, troligtvis under 1990-talet mot ett stort fult fönster av 1970-talsmodell, och en liten konstig balkongdörr.  Vi såg redan i inledningsskedet att huset verklige hade en potential. Men vi insåg från början att det var mycket att göra på det. Då det fungerat som sommarhus i 31 år, hade man bara gjort det allra nödvändigaste, ibland om ens det. Men fördelen var att huset var väldigt välbevarat i sitt ursprungsuppförande på det viset.