Då Lästringe stationssamhälle planerades rådde en god framtidstro. I landet hade Västra stambanan byggts inder mitten av 1800-talet. Västra stambanan tillkom på statligt initiativ för att förena de båda stora handelsstäderna, Stockholm och Göteborg och förkorta restiden dem emellan, som innan tagit ett par veckor att forcera, efter Göta kanals tillkomst tagit 4 dagar, och nu med tåg kortats till 14 timmar. 1862 stod hela bygget klart och de första tågen rullade hela sträckan.

Det dröjde inte länge innan andra delar av landet insåg fördelarna med tåget och röster började höjas för att bygga en del mellan Järna och Malmö. Men då Västra stambanan nyligen färdigställts till dryga kostnader fanns inga pengar kvar i den staliga kassan att bygga mera järnväg för. Därför kom det att ta flera år av planering och strukturering innan man hade sträckningen och finansieringen klar för Södera stambanan.

Först gällde det att sälja in iden med fördelen av ett utbrett järnvägsnät sill socknarna, föregångarna till kommunerna. Meningen var nämligen att socknarna skulle bära huvudkostnaden. Det här har bidragit till hur banans sträckning ser ut. Trosa till exempel, valde att stå utanför, och järbvägen drogs istället genom Vagnhärad och Västerljung, som vid den här tiden var egna socknar.

Lästringe socken var vid den här tiden en utpräglad jordbruksbygd, dominerad av starka jordägare på Gärdesta. Jordbrukarna i bygden insåg nyttan av ha en järnväg att frakta bland annat spannmål på, varför den delen av sträckningen var given. När det sedan kom till kritan visade det sig att landskapets topografi hade mer att säga i saken, så många privata aktörer har i slutändan varit med och påverkat sträckningen sntingen genom donation av egna medel, eller genom donation av mark som möjligjort järnvägens nuvarande sträckning.

På grund av alla dessa om och men kom järnvägen inte att börja byggas förrän år 1913, och inte att slutföras förrän 1917. Bilden ovan visar vilken framtidstro man hyste till den nya järnvägssträckningen. den visar Lästringe centrumkärna, men hotelet Karlsborg till höger, Lästringe station i mitten, Lästringe handelshus till vänster, och där bakom Lästringe banvaktarstuga. Bilden föreställer en del av anläggandet av stambanan förbi Lästringe,

Idag frågar man sig vem som bodde på hotel i Lästringe, men det har tidgare varit ett sjudande liv i bygden. Tidigare på den här bloggen har jag berättat att Lästringe är en av få platser utmed Södra stanbanan där det är dubbelspår. Detta möjligjorde på sin tid omlastning och  lastning av vagnar, Härifrån kunde man även frakta gods. Än idag finns godsstationsdelen kvar i Lästringe stationshus, som idag ägs av en privatperson. Med tiden kom Runsta mejeri att etableras här. Här tillagades ostar, som vägde upp till 20 kg, som skulle vändas på med handkraft. det var ju inte så mycket som var mekaniserat då som idag.

Bostäderna i Lästringe började byggas från 1913. Husen i centrumkärnan började byggas den tiden. Likaså Tabernaklet, som var en baptiskkyrka som byggdes i utkanten av samhället. Här etablerades den första Kooperationen, konsum är 1915.  Det här visar att det vi idag kallar för Lästringe samhälle etablerades främst för att serva sitt omland. Först från tidigt 1920-tal började egnahemmarna komma och slå ner sina bopålar. Lars Vilhelm var en av dem, byggherren till Vilhelmsdal, dår vi bor idag. En annan byggherre var Anders Andersson, som kom att bli rikskändis på sin tid.

Anders föddes i Västerljungs socken. Där lärde han sig spela fiol av sin farfar. I vuxen ålder tog Anders tjänst i Lästringe. Han fortsatte med sitt fiolspel vid fester och på danser. Anders kom att utveckla en special stråkteknik som gjorde honom till riksspeleman i unga år. Även han beslöt sig för att bygga sitt eget hem, Anderslund i Lästringe. Något år före Lars Vilhelm, men på tomten alldeles intill. I den föörsta byggandsfasen byggdes 12 egnahem av samma form. Det var hus i 2 våningar, med samma grundplan. Taket var brutet enligt tidens ideal. varje hus rymde 2 familjer. Byggherren med familj i nedervåningen, hyresgästen med familj i den övre. För värmens skull satte man in kakelugnar, i vilkas man eldade en eld morgon och kväll. När elden brunnit ner helt stängde man spjället och lät värmen i ugnen hålla skorstensstocken varm. På det viset hade man hela tiden en jämn värme. För att behålla värmen i huset hade man dörrar till varje rum, som stängdes noggrant. Man hade även höga trösklar, allt för att spra på värmen.

Baptistkyrkan berättar en hel del om det ideal som rådde vid tiden för egnahemsuppbyggnaden. Det var ju så att för att få sitt egnahemslån måste man ju vara så pass skötsam att man dels kunde få rekomendationer av sin arbetsgivare, dels hade sparat ihop grundplåten själv. Det här utbildade logeverksamheten, dit de flesta sökte sig för att i genemskapen hålla sig på den rätta vägen. Peppa och stötta varandra skulle vi säga idag. Man kollade helt sonika snett på den som inte var med. Sedan gammalt hyste man ett visst agg mot "prästerskapet", sedan de missbrukat sin ställningen under främst 1800-talet, medan ännu husbondestadgan fanns kvar. Det låg alltså i tiden att ansluta sig till kyrkan, men helst inte till det vi idag kallar Svenska kyrkan, man etablerade hellre en demokratisk församling, där ingen stod över den andra.

Varje lägenhet hade kök, 1 sovrum, 1 finrum, och en farstu. Troligtvis har verandan som finns på Vilhelmsdal byggts till senare. man delade antagligen ytterdörr. I den nedre hallen hängde byggherrens familj av sig sina kläder, medan hyresgästen med familj fick hänga av sig sina kläder en trappa upp, utanför köket. Familjerna hade många barn vid den här tiden. Upp till 8-10 var ingen ovanlighet. Det här gör att det grynede egnahemssamhället Lästringe med sina 12 hus kunde rymma en så pass stor befolkning som 72 personer. Idag rymmer Lästringe 52 bostäder, men bara ca 202 invånare.

Bildkällor; Google bilder samt Helena Nybergs arkiv