Den romantiska lantstilen som varit så populär nu ett tag, vad står den för egentligen? Alltså, föremål skall vara slina och nötta och på alla sätt och vis visa att de är gamla. De tom tillverkas att se slitna ut, precis som jeans, med risk för att hållbarheten minimeras en del. Idealet "Det gamla bondehushållet" framträder i form av tallrikshyllor på väggarna istället för köksskåp, paradhandukshållare, fotogenlampor och stearinljus för att bara nämna några detaljer.  Den gamla pinnsoffan man minns från farmors hem har blivit väldigt åtråvärd och pryder idag varje kök med lite självaktning loch utrymme.

Helst skall alla ytor i huset målas vita, dock kanske med lite brytning, för att skapa en romantisk prägel av "gammalt". bäddutrusning, gardiner och skåpshyllor skall prydas av spets i alla dess former. För att inte tala om att rosen har gjort ett uppsving. Helst skall alla mönster ha roser i alla dess former.

Fram träder bilden av den röda lilla stugan med vita knutar, som ligger ovanför grusgången, vilken kantas av rosbuskar och en gammaldags vattenpump. I slitna zinktunnor prunkar blomsterprakten. Stugan är låg, med ganska låga fönster och för att skapa mer ljus har man kritat stugans väggar. I fönstren hänger spetsgardiner och fladdrar i den milda brisen. På det slitna gamla slagbordet prunkar en krackelerad kanna med rosor. Eftersom man har så lite plats i den lilla stugan och takhöjden inte är så hög, har man inga skåp på väggarna. Istället har man en massiv hylla på väggen där man förvarar tallrikarna.

Spisen är av märke Näfvekvarn No 127 döljer sig under en spiskåpa. På kåpan tronar krackelerade porslinsburkar innehållande gryn, socker, mjöl, kaffe och kryddor.

I ett hörn stod en gisten kommod, men antingen ett tvättfat i gul emalj, eller i bästa fall i porslin. Till det hörde en kanna, och en potta som oftast stod under sängen. Dessa älskar vi idag, och tycker att bondromantiken träder fram i sin ypperlighet. På väggen hängde en liten gisten rakspegel, och i det lilla hörnskpået stod pluntan man tog fram vid festligare tillfällen.

Skrapar man lite på ytan av den bilden, och söker sig ned till det samhälle vi alla eftersträvar vad hittar vi då? Jo, torpet som för oss står som en mormorsdröm stod ofta på ofri grund. Vad innebär då det här? I bästa fall att torpinnehavaren ägde sin stuga, men att man arrenderade den mark torpet stod på. I värsta fall innebär det att man hade torpet som arbetarbostad, mot ett visst avdrag på lönen. Vidare låg inte det här lilla torpet på de bördiga jordarna. Hade man en liten torva att odla upp var det aldrig de fina jordarna man fick bruka. Det låg i sakens natur att effektivisera ekonomin och gårdsdriften för jordägaren så arbetarbostadäderna hamnade alltid i utkanten av den ägda jorden.

Barnkullarna i torpen var alltid stora. Om det var på grund av att man ville ha en försäkring mot hög spädbarn-barnadödlighet eller om det hade att göra med att stugan ofta var otät och gisten och därmed kall tvistar väl än i dag de lärde. Här var det aldrig frågan om att varje barn hade eget rum. Nej, i den gistna pinnsoffan i köket sov 2-4 av torpets barn i. Jag har hört berättelser om torpinnehavare som var så trångbodda, upp till 11 barn i ett rum och kök, att när sommaren kom andades barnen ut, för då kunde de flytta ut på höskullen och sova där. Jag har även tagit del av en undersökning av statarbostäderna som berättade att husen ofta var i så dåligt skick att de stöttades av slanor eller träd, och att växtligheten kröp in genom sprickor i väggarna. Vad kan mer ha krupit in där, under den kalla årstiden?

Den enda värmekällan var just vedspisen, och hade man tur och hade det gott ställt hade man även en kamin i rummet. Varje morgon då man vaknade var rummet helt utkylt, såvida det inte var sommar förståss. Det första man fick göra var att raka ut askan från igår för att kunna tända ny eld i spisen så man kunde få varnt tvättvatten och kaffe. Men det var inte vara att vrida på en kran så man fick vatten. Det hade man förmodligen hämtat i brunnen igår kväll för att det inte skulle vara för kallt när man använde det.

Eftersom man alltid som torpare fick de marginella jordarna, där avkastningen var låg mot en stor arbetsinsats, och man förmodligen gjorde dagsverken på gården man hyrde av, var det ett slitsamt liv att få mat på bordet. Hade man tur hade man en ko, var man rik hade man två, så man kunde få mjölk till barnen. Men kossor skall ha gott friskt hö för att inte sina, och hö till vintern. Allt detta fick man ordna med på fritiden som inföll efter 20 på kvällen.

Det vanligaste var att de vackra grynburkarna på spiselkransen inte alltid var så välfyllda. Det rådde ofta oår och spannmålsbrist. Och även om man hade tillgång till spannmål, så skulle den malas först inna man kunde använda den. I bästa fall kunde man göra det hos mjölnaren vid kvarnen, men då fick man också köra dit spannmålet och betala mjölnaren för att han malde åt en. Det här gick väl, om man hade en oxe som kunde dra lass, men då hande man också en mun till att mätta. Väggar och golv kritades, om man hade tillgång till krita för att vedspisen ofta svärtade ner hela huset. Så för att få det att se ljust ut på sommaren knäskurades golvet med såpa och levang, och därefter kritades både väggar golv och spis.

Tittar man på den lilla kommoden ovan, ser man med vilken framtidstro den är tillverkad. Hantverkaren här har verkligen lagt ner ett stort jobb på att snida de kolonner som pryder kommoden. Utöver det har man lagt sig vinn om att smycka den med spår i träet och rundade fötter. Luckan är eyy gediget arbete av spegelkarktär. Man kan fråga sig om torparen i vår dröm hade ork nog att göra detta vackra gamla skåp? Eller kanske förresten, innan han gifte sig med sin hjärtas dam kanske han hade energi nog att tillverka detta praktarbete. Innan de stora barnkullarna, medan han "bara" var dräng, eller i bästa fall bondson.

När jag står och slipar på den här gamla kommoden, och anstränger mig för att ge den ett ålderdomligt utseende går mina tankar till alla dem som i sin vardag omgav sig med dessa föremål. Jag hoppas jag kan skapa en sån miljö att man i varje del av mitt hem kan se en hyllning till alla dem som slet så hårt på magra jordar, till de 11 barnen som delade pinnsoffa och kanske tystades med en klut brännvin då mjölet var slut, höt var slut, kon sinade och mammas mjölk sinade för att hon fick för lite att äta.