En av de mest fina detaljerna på det här gamla huset var förekomsten av en veranda. Jag minns från min barndom hur farmor hade en veranda, där hon hade skåp, samt ett litet förvaringsställe under huset. När jag var barn var det en glasveranda hon hade, med

ett par pardörrar med fönster i. När farmor gick bort under tidigt 1980-tal tog min pappa över, och den gamla verandan förvandlades till hall med dusch/toalett. Men det är klart, på farmors tid fanns ju utedassen, och hinken. Men det berättar jag om en annan gång.

Från det vi flyttade in var jag så glad över den fina verandan. Enda smolket i glädjebägaren var att det inte är vinterbonad. Detta betyder att den är riktigt kall vintertid. Vi har löst det problemet med att mer eller mindre stänga av verandan vintertid. En annan sak som tillhörde guldkornen med verandan var de gamla fina fönsterförsedda pardörrarna in i hallen. Från utsidan är det även där gamla pardörrar, men här saknas fönstren.

När det gäller de här dörrarna har jag och min käre man varit väldigt oense. Han menar att de är otäta och släpper in kyla, och jag menar att det går att göra något för att minska otätheten. Jag började med att sätta upp tätningslist. På verandan stod en gammal kormöbel som vi fick när vi flyttade in. Vi köpte snabbt en ny, satte upp ljusstakar, och har i alla tider pyntat där ute efter årstid. ändå har aldrig den rätta känslan infunnit sig. Verandan har funnits där, jag har varit glad över den, vi har krigat om den, that´s it.

När jag hade målat hallen och köket nere, och liksom hade ångan uppe såg jag ett vackert tyg. Ja, för det var faktiskt där det började. det var vit botten och rosa rosor i sligor översållat över hela tyget. En tanke för in i min skalle: Det där tyget skall jag sy gardiner av när jag målat verandan vit! Egentligen hade vi inte uttalat att den skulle bli vit, men plötsligt fanns bara tanken där. Som det var då, var den tapetserad med någon sorts furuliknande tapet, som för övrigt hela trapphuset även varit tapetserat med tills vi gjorde något åt det. Taket var enbart omålade brädor, golvet en gång slipat, därefter lackat, och därefter aldrig skött. Dörrar och fönster var blå! I ren och skär acceptans hade vi anpassat inredningen där så alla krukor gick i blått. Med tiden hade den gamla verandan blivit allmän uppsamlingsplats. Här trängdes allt, gräsfrö med krukor, snigelfritt med stövlar för gräsklippningen, ytterkläderna i lådor eftersom skrubben var borttagen. Jag ägnade 2 dagar åt att sortera så det gick att röra sig på verandan. Därefter åkte allt som samlats där ut, och den roliga slipningen tig vid. Jag ljuger inte om jag säger att att jag slipade av och till mellan arbetspassen i 4 veckors tid. vissa dagar då jag jobbade kväll såg det ut som om jag inte ens behövde måla mig, jag var redan blå. fattades bara mascaran.

Som väl var hade min käre man i ett svagt ögonblick erkänt att han skaffat en liten slipmaskin. Dvs, det sa han inte från början, utan först sedan jag slipat att hallens lister för hand, och skulle ge mig på trappan. Men nu visste jag ju att den fanns, så jag bad honom bara köpa mer slipblad. det var ingen mening att säga vad jag skulle ha dem till, då skulle han genast börja protestera. Men vi var båda överens om att göra verandan vi, men inte vilket år!  Under alla de timmar jag slitit med denna slipning har jag riktigt känt att jag kommit nära inpå husets byggherre. Med vilken otrolig känsla man byggde dessa gamla egnahem. Listerna är snidade, och inte bara i den våg man tydligt kan se på bilden, utan även i mindre och mindre konturer. Nog för att jag höll på att bryta ihop för att få bort all färg som låg i lager på lager på dem, men med vilken omsorg man byggt detta underbara gamla hus. det allra bästa är att man inte rivit ut allt, utan bara tagit någon sak här och var, och därför bevarat mycket av det gamla. Men dessa lister såg man inte ens förrän man verkligen satt inpå dem och slet, inte ens då man tvättade av dem, vilket ju förekommer att man gör.

Golvet var som sagt lackat. Jag har torkat av det nån gång när det har behövts, men än så har inte gjorts. Jag var inne på att hyra slipmaskin, men vet hur omfattande det skulle komma att bli, så jag gjorde ett tappert försök att slipa det med slipmaskinen. Där gick jag bet. det visade sig att värmen från slipmaskinen får lacken att klum,pa ihop sig, och man sliter onödigt mycket slippapper, och de är dyra. En förpackning om 5 till den slilla maskinen skostar strax över 100 kr, och för att slipa lackat golv hade nog gått åt minst 100. Jag tvådde mina händer, funderade. Hur göra? En kompis gav mig förslaget att smeta på lite smör på golvet för att det inte skulle fastan, men det fastnade bara än mer. Gav mig 17 på att det skulle slipas, så det fick bli för hand. Jag tog helt sonika det grövsta för hand med grovt slippapper, borstade efterhand bort allt slipdamma som hamnade i springorna, sopade upp det, och tog det sista med maskinen. det gick jättebra. Nu var det här ju ett litet golv, ca 4,5 m2, så det gick bra. Till större golv rekomenderar jag nog att man trots allt tar sig allt det tunga arbetet och hyr en maskin. Det här golvet hade inte särskilt breda sprigor, så jag struntade helt sonika i att lägga i nåt, som annars är brukligt. Helt enkelt för att det inte behövdes. Nu var ursprungstanken att måla golvet vitt, men vi bestämde oss för att det var bra som det var. Kanske ändrar vi oss framöver, men då målar vi väl det då.

Tapeterna var bara att slita ner. de hade ändå lossnat lite var stans. Och så fick man ju slipa efter dem också. Det blev dammigt värre. Jag hade ju min sinnebild av hur verandan skulle se ut i färdigt skick. Det skulle vara en smårandig tapet, i rosaton. Men döm om min besvikelse när jag insåg att någon sådan gick inte att få fatt i, där jag var i ett par butiker i alla fall. Jag hittade till sist 3 olika som jag kunde tänka mig, och bad mannen i mitt liv, som nu visste vad jag höll på med, att hjälpa till att välja. Då hade jag mentalt bestämt mig för en av Boråstapeters Anno 1905-serie, som stämde överens med min sinnebild, samt utterligare en Borosantapet.Vi tittade och funderade, och tittade och funderade igen. Tjejen i kassa ville stänga, så hon såg inte så nöjd ut över vårt sällskap. Mannen i mitt liv gick sin väg. Mot andra tapeter! Jag fick tillabak honom och försökte få honom att välja och till sist sa han vilken han tyckte var finast. Förståss inte min tapet, utan Borosantapeten. Nu var det jag som stannade upp. Under heöa processen hade jag sett den där tapeten franför mig, allteftersom i lite förändrad form, och nu tyckte han den utan ränder med bara blommor var finast! och det var snart stängningsdax! Jag gjorde ett snabbt överslag i huvudet och kom fram till att han antagligen hade rätt, mina ränder till trots! Vi tog den blommiga.

Det roliga kom då mannen skulle tapetsera. Efteråt sa jag: Det var du som valde. Nehä svarade han, jag sa bara vilken som var finast... och ja visst, så var det ju. Men efter minst en veckas svärande och funderande vart verandan klar. Och plötsligt lyftes hela huset, av bara en veranda!