Det där med husvisningar är ju omgärdat med så mycket hemlighetsmalkeri. Som säjare skall man ju tillse att huset är propert, gärna stylat, men inte för personligt. Som köpare kan man inte ens vara säker på att man får köpa drömhuset trots högsta bud. För ytterst är det säljaren som avgör. Man kan säga att det handlar om ett ömsesidigt maktförhållande mellan köpare och säljare.

När man då väl kommit så långt som till att bli godkänd av säljaren måsste man undersöka sitt hus. Här visar det sig att säljaren inte behöver säga någonting som kan vara till någon ledning för husspekulanten, utan allt hänger på att köparen själv, eller dess ombud upptäcker synliga fel och brister.

Som säljare, speciellt om man känner sig minsta lilla tvingad att sälja sitt älskade gamla hus söker man ju med ljus och lykta efter en i sitt tycke en bra köpare. Det kan vara någon som visar viss känsla för just den här fastigheten, eller den som ger bra betalt, eller verkar seriös, eller kan påvisa tankar om planer som överenstämmer med dem man själv haft.

Som säljare får man fylla i ett frågeformulär när man träffar mäklaren första gången. Det är lite frågor som kan ge antydan om att något skulle kunna vara fel som inte syns, alltså ge en hint om att söka djupare för den presumtive köparen. Här kan man ju alltid hoppas att säljaren är ärlig, då säljaren inte har någon plikt att tala om några brister med huset.

På grund av den vaga formuleringen i jordabalken (4:19) "hänsyn till fastighetens skick, den normala beskaffenheten hos jämförliga fastigheter samt omständigheterna vid köpet" gör det svårt att avgöra vilka fel som kan räknas som dolda fel. I sista änden är det bevisningen i domstol som avgör frågan. Bevisning i ett tvistemål är alltid svårt, även om man har rätt."(www.husvillaguiden.se/doldafel).

Vi sålde en fastihet år 2005. Då hade en massa dyrbara fel uppdagats i media, som kostat försäkringsbolagen oerhörda summor, och därmed fått makthavarna att skärpa formuleringen i Jordabaklen till den ovan citerade, vilket la ett i vårt tycke, stort ansvar på både köpare och säljare. Som säljare åtgärdade vi då det vi visste med oss behövde åtgärdas, var öppna med det som vi hade sett och i övrigt friskrev vi oss från framtida fel då husen var av tämligen betydande ålder.

Köparen, som bara var ute efter just den tomtarealen, på den platsen köpte detta, och lät sig nöja med det och med det var saken ur världen.

Själva köpte vi en fastighet som var 12 år yngre än den vi sålde, dvs 84 år gammal. Det är många år för ett gammalt trähus. Vi tittade igenom huset så noggrant vi kunde, frågade om synliga konstigheter, som en lossnad matta här, duschen i källaren, hur den kunde fungera, samtidigt som man inte ville trampa det äldre paret på tårna. När det stod klart att vi var de som fick köpa, förstod vi också hur ogärna de egentligen sålde, men de orkade inte då huset var gammalt och slitet.

I prospektet där säljarna svarade på frågor kring fastigheten gjorde man som säljare ett påpekande. Balkongen på övervåningen. När vi frågade om det svarade de bara att trallen på balkongen var ojämn, och vissa spikar hade lossnat så man kunde skada sina fötter när man gick barfota där. Vidare hade man även svarat att man under de år man ägt fastigheten inte upplevt några problem med att värma upp huset vintertid.

Det lät ju bra tyckte vi. Huset var som sagt nedslitet, men tilltalade, tomten lagom stor. Läget bra. Litet samhälle, men ändock ett samhälle. Ingen större risk att sonen som stod inför högstadiet och puberteten skulle lockas ut i gängbildningar och trassel. Läget relativt nära motorvägen gjorde mannens resväg överkomlig till arbetet i Stockholmsområdet. För de av våra barn som inte hade körkort kunde man ganska enkelt ta sig till oss med hjälp av pendeltågen. Budgivningen hade visserligen skenat iväg, men priset låg fortfarande inom gränsen för vad vi kunde tänka oss att betala.

Det här var 2005, då huspriserna stod högt i hela landet. Vi hade, när vi hittade det här huset, tittat på 13 hus, men alltid hittat något som inte stämde. Och huspriserna låg högt redan up utropsstadiet. Det här hade ett lågt utropspris, och antalet som bevistade första visningen var därefter. Det formligen kryllade av folk. När mäklaren ringde upp för att fråga om vi var intreserade hade priset redan stigit med 40 000. Vi hade lärt oss att ca 15% kunde man räkna med var normalt. Det skulle visa sig bli betydligt mer. I slutändan var det vi och en annan familj som var kvar. Vi hade kommit överens om att detta var vårt sista bud. Då låg vi 69% över utropspriset, och hade fått löfte om att köpa ett betydligt modernare, men lite mindre, med pool och nydragen el, i ett samhälle som tyvärr inte tilltalade oss. Jo, huset, men inte smhället. Någon dag senare ringde mäklaren från Svensk fastighetsförmedligen och sa: "Ni har blivit med hus". Blodet rusade upp till huvudet på mig, och jag kände skräcken komma! Hade vi gjort rätt, vad hade vi nu gett oss in på???

Men vi tänkte och funderade, men kom fram till att det var oslagbart. För att inte tala om det fina (men lite slitna) HUSET. Vi spann våra drömmar kring det. Men huset skulle besiktigas. Mäklaren frågade om vi kände till någon firma som vi ville ha att besiktiga, men vi kände inte till något i vår nya trakt, så vi överlät valet åt honom. Det blev Eminenta. Både mannen och jag samt säljarna deltog i besiktningen.

Ett par påpekande gjorde han. Stammen skulle behöva bytas. Gamla järnrör rostar gärna, och vattenläckor är inte roliga. Men eftersom huset saknade badrum, bara hade liten toalett i nedervåningen och separat dusch i källaren, som kändes lite undermålig sa vi att vi ändå skulle fixa det. Allt bärande trä såg bra ut, men vi borde vara uppmärksamma på att inte väta kom in på innertaken under snösmältning och stor nederbörd. Gräsmattan gick ända intill huset, vilket inte var bra. All mark borde slutta från huset för att inte orsaka skador på husgrunden. That´s it. dessutom fanns det protokoll på skorstenen att man kunde använda husets alla eldstäder, vilket var viktigt då vi visste vad dyrbart det var att täta skorstenar från vårt gamla hus.

Gissa vad vi längtade. Papper skrevs i september men flytt skulle inte bli förrän i slutet av oktober. Man räknade dagarna. Gick som på små moln. Inredde i tanken och förberedde med gardinköp, möbler till de rum vi saknade. (Vi flyttade från 78 m2 till 124 m2).Äntligen skulle vi få den där matsalen där vi skulle kunna samla hela familjen, som vi hade så svårt med där vi bodde nu. Sonen skulle få ett eget, riktigt rum, vilket han aldrig haft. Huset hade t o m plats för näst äldste sonen, om han skulle vilja flytta med!

Vi var nog mest glada över hur väl bevarat huset var. det var ju ett äldre par som haft huset, och som sommarhus, så några stora renoveringsprojekt hade inte företagits här. taket var bytt för 15 år sedan, man kunde tydligt se att de bytt fönstret i det gamla köket på övervåningen, och satt i en ful dörr. I nedervåningens vardagsruma hade man lagt in parkett och nytt innertak. That´s it. Tom pannan var nästan orginal, och kakelugnarna fanns kvar. Säljarna poängterade gång efter annan hur nöjda de var att det var just oss de valt som köpare. Många gånger nämndes orden "Det var bra folk som köpte huset", vilket kändes bra. Då hade vi träffat rätt. Vi var ju oroliga för att ha fått med sämre säljare att göra, men när man är så nogrann att välja köpare kan väl inte vara oseriös?

När skadorna, och omfattningen av dem i kostnad var en realitet fick vi se prov på hur en bra säjare fungerar. Reaktionen på mitt första brev till sälajern var endast "Tråkigt att ni är missnöjda, men tyvärr har jag inte längre något ansvar för fastigheten. att man som säljare faktiskt har ett ansvar i upp till 10 år var något den bra säljaren hade missat. Och att man kan laga en skada, så hafsigt, som denna, och sedan så lättvindigt komma undan med det, åtminstone i tron, är för mig en gåta.  Varje reparation som vi har gjort på den här fastigheten har gjorts för att huset skall hålla, inte bara för oss, utan även för framtida köpare. Det har varit viktigt för oss att ansvara för att fastigheten mår bra, fast ibland har det fått kosta, och varit nödvändigt att det kostade. För jag måste ju veta, när vi säljer att ingen skall komma till mig och presentera stora kostnader på grund av vårt byggslarv.

Mitt enkla råd till dig som hittar drömhuset är. Om du köper hus av äldre människor, speciellt såna som renoverat sina hus under 1970-talet, var då extremt noggrann när du besiktigar ditt blivande hus. När besiktningsmannen påpekar att basbesiktningen ebart är en okulär besiktning, så innebär det att du behöver göra en djupare besiktning. sedan kan man ju fråga sig om vi ändå hade fått vetskap om denna skada vid en djupare besiktning. Troligtvis inte, eftersom den var så djupt dold bakom lager av väggmaterial. Men att huset till viss del saknade dropplister kring fönstren borde beiktningsmannen ha sett. det kan man tycka även vi borde ha sett, men när man står i det läger vi gjorde, att äntligen ha hittat drömhuset, med sina fel och brister, och vissa dropplister finns, andra saknas, då blir det nog lätt så att man inte ser var de saknas. Hur det går? Det vet vi inte än. Vi vet bara att det vi hade budgerat för vida överskreds för att förra ägaren varit undermålig i sina reparationer då man hade en vattenskada från yttertaket. Och eftersom det var från yttertaket så ersätter inte försäkringen. Bara om vattnet kommit inifrån.

En av de mest fina detaljerna på det här gamla huset var förekomsten av en veranda. Jag minns från min barndom hur farmor hade en veranda, där hon hade skåp, samt ett litet förvaringsställe under huset. När jag var barn var det en glasveranda hon hade, med

ett par pardörrar med fönster i. När farmor gick bort under tidigt 1980-tal tog min pappa över, och den gamla verandan förvandlades till hall med dusch/toalett. Men det är klart, på farmors tid fanns ju utedassen, och hinken. Men det berättar jag om en annan gång.

Från det vi flyttade in var jag så glad över den fina verandan. Enda smolket i glädjebägaren var att det inte är vinterbonad. Detta betyder att den är riktigt kall vintertid. Vi har löst det problemet med att mer eller mindre stänga av verandan vintertid. En annan sak som tillhörde guldkornen med verandan var de gamla fina fönsterförsedda pardörrarna in i hallen. Från utsidan är det även där gamla pardörrar, men här saknas fönstren.

När det gäller de här dörrarna har jag och min käre man varit väldigt oense. Han menar att de är otäta och släpper in kyla, och jag menar att det går att göra något för att minska otätheten. Jag började med att sätta upp tätningslist. På verandan stod en gammal kormöbel som vi fick när vi flyttade in. Vi köpte snabbt en ny, satte upp ljusstakar, och har i alla tider pyntat där ute efter årstid. ändå har aldrig den rätta känslan infunnit sig. Verandan har funnits där, jag har varit glad över den, vi har krigat om den, that´s it.

När jag hade målat hallen och köket nere, och liksom hade ångan uppe såg jag ett vackert tyg. Ja, för det var faktiskt där det började. det var vit botten och rosa rosor i sligor översållat över hela tyget. En tanke för in i min skalle: Det där tyget skall jag sy gardiner av när jag målat verandan vit! Egentligen hade vi inte uttalat att den skulle bli vit, men plötsligt fanns bara tanken där. Som det var då, var den tapetserad med någon sorts furuliknande tapet, som för övrigt hela trapphuset även varit tapetserat med tills vi gjorde något åt det. Taket var enbart omålade brädor, golvet en gång slipat, därefter lackat, och därefter aldrig skött. Dörrar och fönster var blå! I ren och skär acceptans hade vi anpassat inredningen där så alla krukor gick i blått. Med tiden hade den gamla verandan blivit allmän uppsamlingsplats. Här trängdes allt, gräsfrö med krukor, snigelfritt med stövlar för gräsklippningen, ytterkläderna i lådor eftersom skrubben var borttagen. Jag ägnade 2 dagar åt att sortera så det gick att röra sig på verandan. Därefter åkte allt som samlats där ut, och den roliga slipningen tig vid. Jag ljuger inte om jag säger att att jag slipade av och till mellan arbetspassen i 4 veckors tid. vissa dagar då jag jobbade kväll såg det ut som om jag inte ens behövde måla mig, jag var redan blå. fattades bara mascaran.

Som väl var hade min käre man i ett svagt ögonblick erkänt att han skaffat en liten slipmaskin. Dvs, det sa han inte från början, utan först sedan jag slipat att hallens lister för hand, och skulle ge mig på trappan. Men nu visste jag ju att den fanns, så jag bad honom bara köpa mer slipblad. det var ingen mening att säga vad jag skulle ha dem till, då skulle han genast börja protestera. Men vi var båda överens om att göra verandan vi, men inte vilket år!  Under alla de timmar jag slitit med denna slipning har jag riktigt känt att jag kommit nära inpå husets byggherre. Med vilken otrolig känsla man byggde dessa gamla egnahem. Listerna är snidade, och inte bara i den våg man tydligt kan se på bilden, utan även i mindre och mindre konturer. Nog för att jag höll på att bryta ihop för att få bort all färg som låg i lager på lager på dem, men med vilken omsorg man byggt detta underbara gamla hus. det allra bästa är att man inte rivit ut allt, utan bara tagit någon sak här och var, och därför bevarat mycket av det gamla. Men dessa lister såg man inte ens förrän man verkligen satt inpå dem och slet, inte ens då man tvättade av dem, vilket ju förekommer att man gör.

Golvet var som sagt lackat. Jag har torkat av det nån gång när det har behövts, men än så har inte gjorts. Jag var inne på att hyra slipmaskin, men vet hur omfattande det skulle komma att bli, så jag gjorde ett tappert försök att slipa det med slipmaskinen. Där gick jag bet. det visade sig att värmen från slipmaskinen får lacken att klum,pa ihop sig, och man sliter onödigt mycket slippapper, och de är dyra. En förpackning om 5 till den slilla maskinen skostar strax över 100 kr, och för att slipa lackat golv hade nog gått åt minst 100. Jag tvådde mina händer, funderade. Hur göra? En kompis gav mig förslaget att smeta på lite smör på golvet för att det inte skulle fastan, men det fastnade bara än mer. Gav mig 17 på att det skulle slipas, så det fick bli för hand. Jag tog helt sonika det grövsta för hand med grovt slippapper, borstade efterhand bort allt slipdamma som hamnade i springorna, sopade upp det, och tog det sista med maskinen. det gick jättebra. Nu var det här ju ett litet golv, ca 4,5 m2, så det gick bra. Till större golv rekomenderar jag nog att man trots allt tar sig allt det tunga arbetet och hyr en maskin. Det här golvet hade inte särskilt breda sprigor, så jag struntade helt sonika i att lägga i nåt, som annars är brukligt. Helt enkelt för att det inte behövdes. Nu var ursprungstanken att måla golvet vitt, men vi bestämde oss för att det var bra som det var. Kanske ändrar vi oss framöver, men då målar vi väl det då.

Tapeterna var bara att slita ner. de hade ändå lossnat lite var stans. Och så fick man ju slipa efter dem också. Det blev dammigt värre. Jag hade ju min sinnebild av hur verandan skulle se ut i färdigt skick. Det skulle vara en smårandig tapet, i rosaton. Men döm om min besvikelse när jag insåg att någon sådan gick inte att få fatt i, där jag var i ett par butiker i alla fall. Jag hittade till sist 3 olika som jag kunde tänka mig, och bad mannen i mitt liv, som nu visste vad jag höll på med, att hjälpa till att välja. Då hade jag mentalt bestämt mig för en av Boråstapeters Anno 1905-serie, som stämde överens med min sinnebild, samt utterligare en Borosantapet.Vi tittade och funderade, och tittade och funderade igen. Tjejen i kassa ville stänga, så hon såg inte så nöjd ut över vårt sällskap. Mannen i mitt liv gick sin väg. Mot andra tapeter! Jag fick tillabak honom och försökte få honom att välja och till sist sa han vilken han tyckte var finast. Förståss inte min tapet, utan Borosantapeten. Nu var det jag som stannade upp. Under heöa processen hade jag sett den där tapeten franför mig, allteftersom i lite förändrad form, och nu tyckte han den utan ränder med bara blommor var finast! och det var snart stängningsdax! Jag gjorde ett snabbt överslag i huvudet och kom fram till att han antagligen hade rätt, mina ränder till trots! Vi tog den blommiga.

Det roliga kom då mannen skulle tapetsera. Efteråt sa jag: Det var du som valde. Nehä svarade han, jag sa bara vilken som var finast... och ja visst, så var det ju. Men efter minst en veckas svärande och funderande vart verandan klar. Och plötsligt lyftes hela huset, av bara en veranda!

Jaha ja. Då hade vi alla byggarna klara, och datum för byggstart. Det var ju så att det var ett sovrum som skulle förvandlas till badrum. det befintliga avloppet och vattnet skulle inte användas, utan det skulle byggas nytt. Huset är ju sedan 1921, och rören förmodligen lika gamla, så stambyte hade vi pratat om länge. Och så stämde ju inte rördimensionen med kraven för avlopp från toalett, så det var inget att diskutera.

För att kunna utföra träarbetet måste vi ta ett hål i golvet till det rum som skulle komma att bli badrum, vi var även tvugna att flytta luckan till vinden som då satt i det lilla sovrummet. Allt detta pillerarbete skulle göras samtidigt som byggnadsställningen stod och tickade pengar, och tickade gjorde den ju för att vi hittade en massa gammalt ruttet gömt trä under eterniten. Så det var många små saker som bidrog till att bromsa vår framfart och sätta käppar i hjulet.

Den 24/8 gjorde Kjelle sin första dag hos oss. Planen var att riva det befintliga trämaterialet för att bygga upp en våtrumsmiljö istället. Jag skulle på facklig konferens i 3 dagar, och hann inte mer än dit förrän Kjelle ringde. Det är ruttet här! Man blir ju smått chackad och stressad. det visade sig, när man lunde se det, att det funnits en gammal vattenskada. Troligtvis i samband med eller anledningen till varför man la om taket under 1990-talet. När man sedan la om taket valde man att istället för att reparera det skadade, bygga in det. Som pricken över i täckte man sedan innerväggen med någon tät platstapet a la 70-tal. Bilden nedan är väldigt suddig, och därför missvisande, men det här visar inledningsskedet på saneringsarbetet. Kjelle fick gräva ut snedtaket andå fram till betongplattorna på taket för att kunna ersätta med friskt virke. Arbetet kom ju att ligga utanför offerten, och fick gå på timbasis, då ingen av oss kunde skönja omfattningen av det från början. Bilden th visar den friska väggen, och de balkar som bär upp golvet. Tråkigt nog tog jag ingen bild på kroken till taklampan som sticker upp ur golvet, eftersom panelen i köket i våningen under var så tunn att den stack upp igenom golvets understa skickt. För att lägga på eps-giset fick vi lov att skruva ner kökslampan!

Nu inleddes en period av samverkan mellan Kjelle, träarbete, och Janne, röris som drog rör. Hela tiden hörde man - det är egentligen inte mitt jobb.. och man önskade man fått den helentreprenad jag efterlyste från början. För att kunna dra rören var röis tvungen att såga sig igenom balkarna, men han var ju röris, fast i Kjelles arbetsbeskrivning stod ingenting om att ta hål för rördragning. Vidare behövdes en avluftning från toaletten. hade jag ingen aning om. den drogs upp på vinden, och för att få en god ventilation måste man byta ut en takpanna på taket, så man fick en med luftventil. Extrakostnad 700;-, som visserligen var försumbart i det stora hela, men sånt man inte hade en aning om. I det här läget kom golvbrunnens placering in som en viktig fråga. Vi hade köpt ett spabadkar begangnat på blocket, som vi skulle få hem i oktober. Men nu måste vi ha ritningen på det för att kunna placera golvbrunnen rätt. Jag har för mig att det även var i det här läget fallet skapades. När Janne gjort sitt i grundomgången kunde Kjelle lägga Eps-gipsen, som var det gängse byggmaterialet till golvet enligt 2010 års regler från byggkeramikrådet. Eps-gipset täcktes av ytterligare ett skickt (eller om det var tvärt om) och här tillkom torktider som gjorde att arbetet flöt fram nålfint. När alla torktider var avklarade var det dags att lägga den vattenburna golvvärmen. Här hade Bengt ok:at elgolvvärme, fast min inställning var att göra sig så lite elberoende som möjligt, och när vi hade ett vattenburet värmessyetm, så varför skulle vi använda el?

Under arbetets gång Vart det även dags för eldragning, som måste slutföras innan innertak och väggar belades med tätskickt. 6 st spottar fanns med i offerten, däremot inte installationen av dem. Till den installationen behövde även ström dras fram till badkaret.

Då det här var klart var det dags för nästa del. Räta upp de 80 år gamla väggarna. Hus byggda av trä rör sig ju. och även om man använde sig av gediget material hinner mycket hända på 80 år. Man kan säga att man inte behöver vattenpass i så pass gamla hus, det finna i alla fall inga räta vinklar. Kjelle nätte, sågade och skruvade i minst en vecka. När alla ytor var klädda med gips, och speciell våtrumsskiva i duschhörn med omgivande ytor var det dels dags att spakla och måla taket, dels att lägga på våtrumsskiktet. Därefter tillkom ny torktid och att bygga en tröskel, som man alltid måste ha.

Under tiden hade vårt slit gått vidare med fasaden. Och tyvärr räckte det inte heller med fasaden. Vissa av fönstren måste bytas ut pga gamlöa fuktskador. i jakten på nya fönster hittade vi en dag det allra underbaraste kakelmotivet. Nu var det ju så att kakel och klinker ingick till en viss nivå i vår offert, men det här motivet och till det listerna bar måste vi ha.